26
Klockan var half åtta på aftonen; det var i första dagarna af maj.
Bussy såg sig omkring och befann sig i en liten trädgård, omgifven af höga murar. I en berså af jasminer och syrener satt Diana med sänkt hufvud och händerna i knäet, medan hon omedvetet sönderplockade en blomma, hvars blad kringflögo för vinden. I detta ögonblick började en näktergal i ett nära stående kastanjeträd att uppstämma sin melankoliska sång.
Bussy var ensam med grefvinnan de Monsoreau, ty Remy och Gertrud höllo sig på afstand. Han nalkades; Diana upplyfte hufvudet.
— Herr grefve, sade hon med darrande röst, skrymteri skulle vara oss ovärdigt; att ni nyss träffat mig i kyrkan var ej en slump.
— Nej, min fru, svarade Bussy; Remy hade fört mig ut att promenera utan att säga i hvad afsikt, och jag svär, att jag var okunnig om …
Ni misstar er om meningen af mina ord, herr grefve, afbröt sorgset Diana. Jag vet, att det är herr Remy, som fört er till kyrkan; kanske har han måst nödga er därtill.
— Min fru, svarade Bussy, det har han ej behöft … Jag visste ej, hvem jag där skulle få se.
— Det var ett hårdt ord, herr grefve, hviskade Diana, i det hon skakade på hufvudet och mot Bussy höjde en tårfylld blick. Vill ni låta mig förstå, att ni ej skulle följt Remy, om ni känt hans afsikt?
— O, min fru!
— Det är naturligt, det är rättvist, min herre; ni har gjort mig en utomordentligt stor tjänst, och jag har ännu icke tackat er därför. Förlåt mig och mottag mina tacksägelser.
— Fru grefvinna! …
Bussy hejdade sig; han var så förvirrad, att han hvarken kunde tänka eller tala.
— Men jag har velat bevisa er, fortfor Diana med stigande värme, att jag ej är otacksam och glömsk. Det är jag som bedt Remy förskaffa mig äran af ett samtal med er, det är jag, som föreslagit detta möte; förlåt mig, om jag misshagat er.
— Ack min fru, sade han, hvarför tala så?
— Jag vet, fortfor Diana, som vid detta tillfälle var den
