— Det ges intet annat medel att lugna herr de Monsoreau, intet annat medel att återvinna mitt eget lugn. Dessutom afskyr jag Paris, världen, hofvet. Jag skattar mig så lycklig att få öfverlämna mig åt mina barndomsminnen; det förefaller mig, som skulle då litet af min forna sällhet lik en välgörande dagg uppfriska mig. Min far följer med, och på Méridor träffar jag grefven och grefvinnan de Saint-Luc. Farväl, herr grefve!
Bussy gömde sitt ansikte i händerna.
— Det är förbi med mig! mumlade han.
— Hvad säger ni? utbrast Diana, i det hon steg upp.
— Jo, svarade Bussy, jag säger, att denne man, som är orsaken till er förvisning, denne man, som beröfvar mig mitt enda återstående hopp, nämligen att andas samma luft som ni, att se er framskymta bakom en gardin, att vidröra er klänning, då ni ginge mig förbi, att, med ett ord, få tillbedja er på afstånd såsom en gudomlighet … denne man, säger jag, är min dödsfiende, och skulle det än bli min undergång, skall jag med egna händer mörda honom.
— O, herr grefve!
— Den uslingen! ropade Bussy. Hvad! Det är ej nog att äga er till maka, er, den skönaste, ljufvaste af alla varelser; han är äfven svartsjuk!
— Ack, lugna er, grefve, lugna er, o min Gud! Han är kanske att ursäkta …
— Ursäkta? Ni försvarar honom således?
— Ack, om ni visste! sade Diana, i det hon betäckte sitt ansikte med sina händer, såsom hade hon fruktat, att Bussy oaktadt mörkret skulle märka hennes rodnad.
— Om jag visste? upprepade Bussy. Ack, min fru, jag vet blott en sak, och det är, att man aldrig borde komma ihåg, att det ges en värld, då man är er make.
— Men, sade Diana sakta och stammande, om ni bedroge er, herr grefve, om han ej är det?
Vid dessa ord vidrörde den unga kvinnan med sin kalla hand Bussys feberheta händer, steg upp, skyndade bort lätt som en skugga och försvann tillika med Gertrud, innan Bussy hunnit sträcka ut armen för att hejda henne.
Remy ankom just i lagom tid för att hålla honom kvar och förmå honom att sätta sig på den bänk Diana nyss lämnat.
