32
Anjou folk, som ropar: lefve ligan, lefve mässan, lefve Frans! Med ett ord, lefve hela världen! utom: lefve konungen!
— Hvad har du gjort för att bli så tilltygad!
— Jag! Ingenting. Jag blef igenkänd för att vara en af ers majestäts vänner; mer behöfdes ej.
— Än Schomberg då? Hjälpte han dig ej?
— Åh, Schomberg hade nog att sköta för sin egen räkning.
— Hur så?
— Jo, jag lämnade honom i händerna på en färgare, från hvars hustru han ryckt mössan, och den råe karlen ämnade nu med sina fem gesäller tukta honom för hans pojkstreck.
— Hvar har du lämnat min stackars Schomberg? ropade Henrik, i det han steg upp. Jag vill själf skynda till hans hjälp. Kanske, tillade Henrik, i det han blickade på Quélus och Maugiron, skall man kunna säga, att mina vänner öfvergifvit mig, men aldrig, att jag öfvergifvit dem.
— Tack, sire! sade en röst bakom Henrik; tack! Jag har dragit mig ur spelet ensam, men det var icke utan möda.
— Ah, det är Schombergs röst! ropade de tre favoriterna.
Nu såg man en kostlig figur nalkas.
— Schomberg, ropade konungen, hvad vill detta säga?
Gunstlingen var från hufvud till fot färgad med den vackraste mörkblå färg.
— Anfäkta, ropade han, de uslingarne! Nu undrar jag icke på, att folket sprang efter mig.
— Men såg då, hur det gått till, frågade Henrik; vore du gul, så kunde det förklaras härröra af rädsla; men blå!
— Jo, de ha doppat mig i ett kar, de skurkarne; jag trodde, att det blott var vatten däri, men det var i stället indigo.
— Vid Gud! sade Quélus gapskrattande, få de ej själfva betala laget! Indigo är dyr, och du har kostat dem åtminstone tjugu écus i färgning.
— Nog går det an att skämta, men jag skulle just velat se dig i mitt ställe.
— Och du gaf ingen något märke?
