— Jo, jag lämnade min dolk i kroppen på en af dem, men inom en sekund blef jag tagen, upplyft och neddoppad, ja nästan dränkt.
— Hur kom du då, ifrån dem?
— Jo, jag hade modet att vara feg.
— Hvad gjorde du då?
— Jag ropade: lefve ligan!
— Det var liksom jag, sade d'Epernon, bara med den skillnad, att jag måste tillägga: lefve hertigen af Anjou!
— Jag måste också ropa detsamma, sade Schomberg, i det han af förtviflan bet sig i fingrarna. Men icke nog med det.
— Hvad, min stackars Schomberg, tvungo de dig att ropa något annat?
— Nej, men i det ögonblick jag ropade: lefve hertigen af Anjou! …
— Nå?
— Gissa, hvem som gick förbi?
— Hur vill du, att jag skall kunna gissa det?
— Jo, Bussy, den fördömde Bussy.
— Han begrep visst ingenting af alltsammans, sade Quélus.
— Just som det var något svårt att begripa! Jag låg ju i karet, och de höllo en dolk på min strupe.
— Hvad! sade Maugiron, och han hjälpte dig icke? Det hade han dock som ädling bort göra.
— Han tycktes ha annat att tänka på; han flög fram, som om han haft vingar.
— Kanske kände han ej igen dig? anmärkte Maugiron.
— Det är ingen ursäkt.
— Men kanske du redan var färgad då?
— Ja det är sant, mumlade Schomberg.
I så fall är han att ursäkta, anmärkte Henrik, ty sannerligen, min stackars Schomberg, jag kände icke igen dig jag en gång!
— Lika godt! sade den unge mannen, jag träffar honom väl någon gång, då jag inte ligger i ett kar.
— Ah, hvad mig angår, sade d'Epernon, så är det icke drängen jag vill åt, utan herrn; det är inte Bussy, jag vill råka, utan hertigen af Anjou.
— Ja, ja, instämde Schomberg, hertigen ar Anjou vill
