— Ja så, sade konungen; Quélus och Maugiron, gån ned på borggården och hållen vakt, tills hertigen kommer.
— Och då han kommit, sire? frågade Quélus.
— Då han kommit, skolen I låta stänga alla portar. Gån nu.
— Bravo, sire! sade Quélus.
Ädlingarne aflägsnade sig. Då konungen blifvit ensam, föll han på knä i sin bönestol.
6.
Chicot i själva verket konung af Frankrike.
Klockan slog tolf; det var vid midnattstid Louvrens portar vanligen stängdes. Men Henrik hade klokt beräknat, att hertigen af Anjou den natten säkert skulle återkomma till Louvren för att ej i konungens sinne väcka alltför många misstankar, hvartill oväsendet i Paris denna afton ändå gifvit tillräcklig anledning.
Konungen hade således befallt, att portarna skulle stå öppna till klockan ett, men klockan en kvart på ett kom Quélus upp och sade:
— Sire, han har återkommit.
— Hvad gör Maugiron? frågade konungen.
Han har stannat kvar på sin post för att se efter, om hertigen skall gå ut igen.
— Åh, det har ingen fara, menade konungen.
— Då, sade Quélus med en åtbörd, som antydde, att konungen borde handla, — då, sire …
— Då, upprepade konungen lugnt, låta vi honom få lägga sig i ro. Hvem är hos honom?
— Herr de Monsoreau och de vanliga.
— Än Bussy?
— Han är inte där.
— Bra! sade konungen helt belåten.
— Hvad befaller ers majestät? frågade Quélus.
— Säg till d'Epernon och Schomberg att skynda sig så mycket som möjligt och underrätta Monsoreau, att jag vill tala med honom.
