38
— Ja, sire.
— Förmodligen en intressant lektyr, efter den höll er vaken så sent.
— Åh, sire, ingenting af vikt, svarade hertigen med ett konstladt smålöje, — endast en liten aftonpost.
— Ja, återtog Henrik, jag förstår: en Venuspost; men nej, jag misstar mig; man förseglar ej dylika biljetter med sådana sigill.
Hertigen gömde brefvet.
— Hvad han är förbehållsam, den käre Frans! sade konungen med ett skratt, allt för mycket liknande en tandagnisslan, att ej hans bror skulle bli högst förskräckt. Emellertid försökte hertigen att taga mod till sig, och då han märkte, att de vid dörren stående gunstlingarne lyssnade och tycktes glädja sig åt detta uppträde, sade han:
— Vill ers majestät tala med mig enskildt?
— Hvad jag har att säga er enskildt, monsieur, sade konungen, i det han med flit lade vikt på ordet monsieur, som det franska hofceremonielet tillägger konungens bröder — täckes ni tillåta, att jag i dag säger i vittnens närvaro; således, mina herrar — tillade han, — hören väl på hvad som säges: konungen tillåter det.
Hertigen lyfte häftigt upp hufvudet.
— Sire, sade han med den hotfulla, giftiga blick, som människan lånat af ormen, innan ni förolämpar en person af min rang, borde ni ha nekat mig gästfrihet i Louvren; i mitt palats hade jag åtminstone varit herre.
— Sannerligen, sade Henrik med grymt gäckeri, ni glömmer, att, hvar helst ni befinner er, ni dock är min undersåte, och att mina undersåtar äro hos mig, hvar de äro, ty, Gud ske lof, ännu är jag konung … konung i landet!
— Sire! svarade Frans, jag är här i Louvren hos min mor.
— Ja, och er mor är hos mig, sade Henrik; se så, gif mig nu brefvet.
— Hvilket bref?
— Det ni nyss gömde.
— Sire betänk er, sade hertigen.
— Hvad skall jag betänka?
— Jo, er begäran är ovärdig en ädling och på sin höjd passande för en af era polisbetjänter.
