Konungen vardt gulblek af harm.
— Gif mig brefvet! ropade han.
— Ett bref från ett fruntimmer! Betänk er, sire.
— Det ges fruntimmersbref, som det är godt att få läsa och farligt att vara i okunnighet om, t. ex. dem vår mor skrifver.
— Min bror!
— Brefvet! skrek konungen och stampade i golfvet; gif hit brefvet, elier låter jag någon af min betjäning rycka det ifrån er.
Med ett hopp var hertigen ur sängen och kramade ihop brefvet i sin hand, tydligen i afsikt att komma till kaminen för att kasta det på elden.
— Vill ni handla så mot er bror? frågade han.
Henrik gissade hans afsikt och ställde sig framför honom.
— Nej, icke mot min bror, men väl mot min värste fiende, sade han; icke mot min bror, men väl mot hertigen af Anjou, som i afton lupit omkring på Paris’ gator med hertigen af Guise och som försöker att för mig undangömma ett bref från någon af sina medbrottslingar, de lotringska prinsarna till exempel.
— Denna gång, sade Frans, är er polis illa underrättad.
— Men jag säger er, återtog konungen, att jag i sigillet såg de tre beryktade fåglarna, som vilja sluka de tre franska liljorna. Gif mig brefvet, eller, vid Gud! …
Henrik gick ett steg mot hertigen och lade handen på hans axel.
Frans hade ej förr på sin skuldra känt den kungliga handen och med en sidoblick iakttagit de fyra gunstlingarnes hotande ställning, än han föll på knä och ropade:
Hjälp, hjälp! Min bror vill mörda mig!
Dessa hertigens ord, uttalade med en ton af den djupaste ångest samt i full öfvertygelse, att hans lif verkligen hotades, gjorde ett sådant intryck på konungen, att dennes vrede slocknade, då han betänkte, att Frans verkligen fruktade ett mord, och att detta mord vore ett brodermord. En bäfvan genomfor honom vid den tanken, att hans ätt, olycklig såsom alla, hvilka äro nära att utslockna, sedan urminnes tider sett bröder mörda hvarandra.
— Nej, sade han, ni bedrar er, min bror; konungen vill er icke något ondt; ni har gjort motstånd, men erkänn er
