52
— Men hvad har då herr Quélus att göra hos hertigen af Anjou? Jag trodde dem ej vara så synnerligt goda vänner.
— Tyst! sade Chicot med hemlighetsfull min. Därpå hviskade han:
— Han ber hans höghet om förlåtelse för en liten tvist, som de hade i går. Konungen har fordrat det; ni vet, hvilken vänskap nu råder mellan de båda bröderna; Quélus har därför fått befallning att göra afbön.
— Är det möjligt?
— Ack, herr Aurilly! sade Chicot, jag tror verkligen, att vi återkomma till guldåldern; Louvren blir ett riktigt Arkadien. Ack, förlåt, herr Aurilly, jag glömmer ständigt, att ni är musikus.
Aurilly smålog och gick in i förmaket; men genom den öppnade dörren utbytte Chicot en betydelsefull blick med Quélus.
Då Aurilly kom in i förmaket, hälsade Quélus mycket artigt på honom. Quélus höll på att öfva sig att spela bilboquet.
— Hvar är hans höghet? frågade Aurilly. Har ni ej talat med honom i dag!
— Jag har verkligen haft löfte om företräde på morgonen; men Schomberg har förekommit mig.
— Ah! Herr Schomberg också! sade lutspelaren med stegrad förvåning.
— Ja, min Gud! Konungen vill så. Gå in, herr Aurilly och gör mig det nöjet att påminna prinsen om, att vi vänta.
Aurilly öppnade nästa dörr och såg Schomberg sitta eller snarare ligga i en stor länstol. Han höll på att med en käpp måtta små lerkulor genom en guldring, som hängde vid en i taket fäst silkessnodd.
— Hvad! utbrast Aurilly; ett sådant tidsfördrif hos hans höghet!
— Ah! Guten morgen, herr Aurilly! sade Schomberg: ni ser, att jag dödar tiden så godt jag kan, medan jag väntar på företräde.
— Men hvar är då hans höghet? frågade Aurilly ånyo.
— Tyst! Hans höghet ger just nu företräde åt d'Epernon och Maugiron; men vill ni inte gå in, ni, som står så högt i prinsens gunst.
