Sida:Grefvinnan de Monsoreau 1912.djvu/40

Den här sidan har korrekturlästs

36

tog han efter ett ögonblicks tystnad. Säg mig, doktor, om jag behöfver hålla mig inne fjorton dagar för den här skråman, liksom jag måste göra för den sista?

— Det kommer an på; kan ni gå och röra er?

— Ja bevars, svarade Bussy; det är alldeles, som om jag hade kvicksilfver i benen.

— Gå då ett hvarf omkring rummet, får jag se.

Bussy hoppade ur sängen och bevisade sanningen af sina ord, i det han ganska fort gick omkring i rummet.

— Det blir snart bra, sade doktorn, bara ni inte stiger till häst och rider tio mil första dagen.

— Nå, se det var bra taladt, doktor! utropade Bussy. Emellertid har jag sett en annan läkare i natt. Hans anletsdrag äro så djupt inpräglade i mitt minne, att, om jag någonsin mer träffar honom, känner jag igen honom, det ansvarar jag för.

— Ädle herre, sade doktorn, det är ej värdt att söka honom; det följer alltid litet feber efter ett värjstyng, det bör ni bäst veta, ni, som så många gånger varit ute för sådana.

— Ack! utbrast Bussy, som plötsligt fattades af en idé, ty han kunde omöjligt upphöra att tänka på den hemlighetsfulla natten; skulle min dröm möjligen ha börjat utanför porten i stället för innanför? Kanske det lika litet finns någon stenlagd gång och trappa som någon damastsäng och porträtt? Kanske de skurkarne trott mig vara död och burit mig till Tempeltornet? I så fall är det säkert, att jag drömt det öfriga. Store Gud! om det är sant, att jag har dem att tacka för denna dröm, som sätter allt mitt blod i svallning, så svär jag att förgöra dem alla till sista man.

— Ädle herre, sade doktorn, om ni snart vill bli frisk, får ni ej vara så där häftig.

— Undantagandes Saint-Luc, fortfor Bussy utan att lyssna till doktorns ord. Hvad honom angår, är det helt annat; han har uppfört sig som en vän mot mig. Jag skall göra mitt första besök hos honom.

— Men icke förr än klockan fem i afton, sade doktorn.

— Må ske, svarade Bussy; men jag försäkrar er, att jag ej blir sjuk af att gå ut och råka människor, men väl af att hålla mig stilla och sitta ensam.

— Det kan visst vara möjligt, genmälde doktorn. Ni är i alla afseenden en så besynnerlig patient. Gör som ni vill,