74
“Är ni ledsen vid att vara instängd? Tycker ni om att få frisk luft och frihet? Gå då in i kabinettet, öppna där skåpet, och om ni skjuter undan den nedersta hyllan, så finner ni en dubbelbotten; där ligger en silkesstege; fäst den vid balkongen, och två starka armar skola hålla stegen nere vid vallgrafven. En häst, snabb som tanken, skall sedan föra er i säkerhet.”
— En vän, utropade prinsen; en vän! O, jag trodde ej, att jag hade någon sådan! Hvem är då denne vän, som tänker på mig?
Han tänkte efter några ögonblick, men som han ej visste, på hvilken hans tankar skulle stanna, skyndade han fram till fönstret; ingen syntes till där nere.
— Skulle det möjligen vara en snara? mumlade prinsen, hos hvilken fruktan städse var den rådande känslan.
— Men emellertid, tänkte han vidare, kan man ju se efter, om skåpet verkligen har en dubbelbotten och om där finns någon stege.
Utan att flytta ljuset från dess plats skyndade nu hertigen in i kabinettet, trefvade sig fram till skåpet, kände efter på alla hyllor, och då han kommit till den nedersta, undersökte han den noga och fick reda på lönnrummet. Genast stack han ned handen och fick snart tag i silkesstegen. Lik tjufven, som flyr med sitt rof, skyndade han sedan till sin sängkammare.
Klockan slog nu tio, och hertigen tänkte genast på det besök, han plägade få vid hvarje timslag; han gömde därför stegen under dynan i sin länstol och satte sig därpå; stegen var så skickligt gjord, att den fullkomligt gömdes på det trånga ställe, dit hertigen stuckit den.
Fem minuter hade knappt förflutit, förrän Maugiron visade sig: han höll en dragen värja under vänstra armen och i högra handen ett vaxljus. Under det han kom in fort for han att tala med sina vänner:
— Björnen är ursinnig, sade en af dem; han höll nyss på att slå sönder allt, hvad han fick tag uti; akta dig, Maugiron, att han ej äter upp dig.
— Skamlöse mumlade hertigen.
— Jag tror, att ers höghet gjorde mig den äran att tilltala mig? sade Maugiron med den näsvisaste min.
Hertigen var nära att bryta ut, men han kväfde sin harm, i det han betänkte, att en träta skulle förorsaka tids-
