utdräkt och kanhända omintetgöra hans flykt. Han sväljde således förtreten och svängde om sin länstol, så att han vände ryggen åt den unge mannen.
Maugiron gick som vanligt fram till sängen för att undersöka lakanen och till fönstret för att se, om gardinerna funnos kvar; visserligen märkte han, att en ruta var sönderslagen, men han trodde, att det var hertigen, som i utbrottet af sitt raseri gjort det.
— Hm, Maugiron, ropade Schomberg, är du redan uppäten, efter du ej säger ett ord? Sucka åtminstone i så full, så att man vet, hvad man har att rätta sig efter och kan hämnas dig.
— Nej, sade Maugiron. Tvärtom är min björn ganska saktmodig och spak.
Hertigen smålog hånfullt.
Maugiron lämnade rummet utan att buga sig för prinsen, hvilket varit den minsta höflighet, han kunnat visa en så hög person, och då han gått ut, låste han dörren i dubbelt lås. Utan att säga något, lät prinsen honom gå, men då nyckeln vridits om i låset, mumlade han:
— Akten er, mina herrar! Björnen är slugare, än I tron.
13.
Ventre-Saint-Gris!
Då hertigen af Anjou blef ensam och visste, att han hade åtminstone en timmes ostördt lugn att påräkna, drog han fram stegen och undersökte med den småaktigaste försiktighet hvarje knut.
— Stegen är säker, sade han; man tycks åtminstone ej vilja begagna den som medel att få mig att bryta halsen af mig.
Därefter upprullade han den och räknade trettioåtta steg med femton tums afstånd mellan hvartdera.
— Godt, den är tillräckligt lång, sade han; i det fallet är ingenting att frukta.
Han satt några ögonblick och grubblade.
— Ah! Nu vet jag, tänkte han; det är kanhända de
