38
Kung kan jag icke vara, furste försmår jag att vara, jag är en Rohan. Bussy tänkte: Kung af Frankrike blir jag icke, men hertigen af Anjou vill och kan bli det, och jag skall bli hans kung.
— Är herr de Saint-Luc hemma? frågade Bussy, när han anlände till palatset.
— Nej, nådig herre, svarade portvakten.
— Hvar skall jag då få reda på honom?
— Jag vet ej, svarade den gamle tjänaren; vi äro alla mycket oroliga, ty herr de Saint-Luc har ej varit hemma sedan i går afton.
— Hvad säger ni? utropade Bussy tviflande.
— Det är, som jag haft äran säga, nådig herre.
— Är fru de Saint-Luc hemma då?
— Ja.
— Gå då och säg henne, att det vore mig ett nöje, om jag finge göra henne min uppvaktning.
Fem minuter därefter återkom portvakten och svarade, att fru de Saint-Luc tog emot.
Bussy gick uppför trappan. Jeanne mötte honom i stora salen. Hon var mycket blek, hennes ögon voro röda af sömnlöshet, och på hennes kind kunde man märka spår efter tårar.
— Var välkommen, herr de Bussy, oaktadt all den fruktan er närvaro väcker hos mig, sade den unga damen.
— Hvad menar ni, min fru? yttrade Bussy; hur kan min närvaro väcka fruktan hos er?
— Ack, en duell har ju i natt ägt rum emellan er och Saint-Luc; tillstå det.
— Emellan mig och herr de Saint-Luc? upprepade Bussy förvånad.
— Ja, han aflägsnade ju mig för att få tala några ord enskildt med er. Ni tjänar hertigen af Anjou, och Saint-Luc tjänar konungen. I han säkert haft någon tvist er emellan, herr de Bussy; jag bönfaller, att ni måtte säga sanningen. Ni bör inse min oro. Saint-Luc följde visserligen med konungen, men I han ju kunnat stämma möte någonstädes. O, jag besvär er, säg mig, hvad som händt Saint-Luc!
— Min fru, svarade Bussy, hvad ni säger mig, är verkligen besynnerligt. Jag väntade, att ni skulle fråga, huru
