40
— Hur skall det gå till?
— Låt mig dra försorg därom.
— Men jag försäkrar er, att det är förgäfves jag beger mig till palatset; man skall säkert afskeda mig på samma sätt som sist; ty om han verkligen vore där, hvarför skulle jag ej då få se honom?
— Vill ni verkligen komma in i Louvren för att träffa er man?
— Men om han inte finns där?
— Jag försäkrar er, att han är där.
— Besynnerligt! Men, herr de Bussy, kan ni då verkligen komma in i Louvren?
— Ja visst, emedan jag icke är fru de Saint-Luc.
— Jag förstår er icke.
— Kom bara och lita på mig.
— Ni blir allt mer och mer obegriplig. Ni påstår, att fru de Saint-Luc ej får komma in i Louvren, och ändå vill ni själf föra mig dit.
— Visst icke, min fru; det är ej fru de Saint-Luc jag vill föra dit … ett fruntimmer! … Fy då!
— Ni gör narr af mig, herr de Bussy, och det är illa af er, då ni ser min ångest.
— Nej, min sköna fru; hör mig blott och förstå mig. Ni är tjugu år, har svarta ögon, är lång till växten och snarlik min yngste page: minns ni den där vackre gossen, som guldtyget klädde så bra i går afton?
— Ack, hvilken dårskap, herr de Bussy! utropade Jeanne rodnande.
— Hör på, jag har intet annat medel än detta att föreslå er. Det står er fritt att antaga eller förkasta det. Vill ni träffa er man, så säg?
— Ack, jag vill ge allt i världen för att få se honom!
— Jag lofvar, att ni skall få se honom, utan att det skall kosta er det allra ringaste.
— Ja … men …
— Jag har sagt er på hvad sätt.
— Må ske, herr de Bussy; jag underkastar mig det. Bed då en af era pager, att jag får låna kläder af honom; jag skall skicka en af mina kammarjungfrur att hämta dem.
— Nej, min fru, det behöfs icke. Jag skall skicka er en af de nya kostymer, jag låtit göra åt de slynglarne till drottningens nästa bal, och utvälja den, som jag tror bäst passa
