er. Sedan skall ni möta mig, och vi skola tillsammans bege oss till Louvren.
Jeanne smålog vänligt och räckte honom handen, i det hon sade:
— Förlåter ni mig mitt misstroende, herr de Bussy?
— Hjärtans gärna, min fru; ni förskaffar mig tillfälle att ställa till ett äfventyr, som skall komma hela Europa att skratta; det är således jag, som står i förbindelse hos er.
Sedan Bussy tagit afsked af den unga frun, återvände han hem till sig för att ordna allt för maskeraden.
Om aftonen möttes Bussy och fru de Saint-Luc på öfverenskommet ställe. Om den unga damen ej burit hans pagedräkt, skulle han ej igenkänt henne. Hon var under denna förklädnad alldeles förtjusande. Sedan de växlat några ord, styrde de sina steg till Louvren.
På vägen mötte de ett sällskap, så talrikt, att det intog nästan hela gatan och spärrade vägen för dem. Jeanne blef rädd; men Bussy igenkände på facklorna och eskorten hertigen af Anjou, dessutom lätt igenkännlig på den skäck han red och på den hvita sammetskappa han alltid bar.
— Ers höghet! Ers höghet! ropade Bussy så hårdt hans lungor förmådde.
Oaktadt hästarnas stampande och sorlet af rösterna nådde detta rop hertigens öra, och genast vände han sig om, i det han ytterst glad utropade:
— Du, Bussy? Jag trodde dig vara dödligt sårad och ämnade mig just nu till ditt hus.
— Sannerligen, ers höghet, svarade Bussy utan att ens tacka prinsen för hans deltagande, om jag ej är död vid detta laget, så har jag därför ingen annan än mig själf att tacka. Ni bringar mig just i vackra äfventyr, nådig herre! På balen hos Saint-Luc i går var det en riktig röfvarekula; ja, där fanns ej en enda af era anhängare utom jag, och de ha, på min ära, hållit på att tappa hvarenda smula blod af mig.
— Vid Gud, de skola dyrt få plikta därför, Bussy; de skola betala mig ditt blod, droppe för droppe!
— Ja, ers höghet säger så nu, återtog Bussy med sin vanliga fria ton, och ändock är jag säker, att ni småler åt den förste ni möter.
— Nå, genmälde prinsen, följ mig då till Louvren, så skall du få höra.
