42
— Hvad skall jag få höra, ers höghet?
— Du skall få höra, hvad jag skall säga min bror.
— Men jag följer icke med till Louvren, ers höghet, om fråga blir att få snäsor. Dem kunna prinsarne af blodet och favoriterna hålla till godo med.
— Var lugn och lita på, att jag skall taga saken allvarsamt.
— Lofvar ers höghet, att upprättelsen blir lysande?
— Ja, jag lofvar dig, att du skall bli nöjd med den. Men du tvekar ännu, tror jag?
— Ers höghet, jag känner er så väl.
— Kom, säger jag; jag ansvarar dig för, att jag skall ge dem talämne.
— Aldrig kunde lyckan gynna er bättre, hviskade Bussy i Jeannes öra. Det skall bli ett förskräckligt gräl emellan de ömma bröderna, och under tiden kan ni få träffa er man.
— Nå, återtog prinsen, har du tagit ditt parti ännu, eller måste jag ge dig mitt furstliga ord till borgen?
— Nej, bevars; det vore olycksbringande, genmälde Bussy. Jag följer er på vinst och förlust, nådig herre, och om jag förolämpas, så hämnas jag.
— Nej, min tappre ädling, sade hertigen, det tillkommer ej dig, utan mig att hämnas. Vet, tillade han med lägre röst, att jag känner dem, som anfallit dig.
— Bah! invände Bussy, ers höghet har visst gjort sig besvär att höra efter sådant.
— Jo, jag säger dig, att jag har sett dem.
— Hvar då, ers höghet?
— Vid Porte Saint-Antoine, dit jag själf hade ärende, svarade prinsen. De anföllo mig och höllo på att mörda mig; jag anade just, att det var dig de ville åt, annars …
— Hvad menar ni, nådig herre?
— Hade du med dig den där pagen då? frågade prinsen liksom i förbigående och afbröt den hotelse, han ämnade uttala.
— Nej, ers höghet, svarade Bussy, jag var alldeles ensam; men ni?
— Jag hade Aurilly med mig, svarade prinsen. Men hvarför var du ensam?
— Därför att jag ville bibehålla mitt rykte för oförfäradt mod.
— Och de sårade dig? afbröt prinsen med den hastighet, som var honom egen, då han ej låtsade höra ett stickord.
