44
— O, min Gud, lämnar ni mig här ensam? frågade den unga damen förskräckt.
— Det är nödvändigt, min fru; jag måste taga reda på vägen och skaffa er inräde.
4.
Den nygifta. (Fortsättning)
Bussy begaf sig direkt till Henrik III:s sängkammare, som fordom varit Karl IX:s vapenkabinett. Då hade detta rum varit prydt med jakthorn, bössor, böcker och manuskript. Henrik III däremot hade där placerat tvenne med sammets- och sidentäcken försedda sängar, själfsvåldiga taflor, reliker, af påfven invigda skapulärer, luktdynor från Orienten och en samling präktiga floretter.
Bussy visste ganska väl, att Henrik ej fanns i detta rum, emedan han lämnat sin bror audiens; men han visste tillika, att bredvid konungens rum låg ett annat för hans gunstling för tillfället. Som Henrik var en i sin vänskap ganska ombytlig furste, hade detta rum skiftesvis varit upptaget af Maugiron, d'O, Schomberg, d'Epernon och Quélus, och för ögonblicket borde det, enligt Bussys tanke, vara bebodt af Saint-Luc, för hvilken, såsom vi sett, konungens ömhet åter blifvit så upplifvad, att han bortröfvat den unge mannen från hans hustru.
Förhållandet var att Henrik III, denna märkvärdiga natur, denne på en gång småsinnade, djuptänkte, fege och tappre furste, som ständigt var utledsen, drömmande och orolig, behöfde oupphörlig förströelse. Om dagen stoj, spel, vapenöfningar, upptåg, maskerader och intriger; om natten ljus, muntert glam, böner och orgier. Han var ämnad att födas i någon österländsk stad, midt ibland en omgifning af slafvar, eunucker, filosofer och sofister; hans regering skulle då utmärkt sig genom sina vekliga utsväfningar och förut obekanta dårskaper, påminnande både om Nero och Heliogabalus.
Som Bussy icke betviflade, att Saint-Luc bebodde nämnda rum, klappade han på dörren till det förmak, som ledde till bägge rummen.
