Sida:Grefvinnan de Monsoreau 1912.djvu/52

Den här sidan har korrekturlästs

48

— Nå, frågade Bussy, skall jag skicka bort honom?

— Nej, nej utropade Saint-Luc. Ack, Bussy, Bussy, det är jag, som är skyldig er en evig vänskap.

— Ni vet, Saint-Luc, att man ej hör er; men kom ihåg, att man ser er ändå.

— Det är sant, svarade Saint-Luc och drog sig tillbaka.

Herr de Nancey, förvånad öfver Saint-Luc's alltför uttrycksfulla pantomim, började verkligen gifva akt på samtalet, då ett häftigt buller, som hördes från audienssalen, plötsligt ådrog sig hans uppmärksamhet.

— Ack, utropade han, kungen grälar visst på någon!

— Jag tror verkligen det, svarade Bussy och låtsade bli orolig. Skulle det möjligen vara på hertigen af Anjou, med hvilken jag kom hit?

Vakthafvande kaptenen förde handen till sin värja och skyndade till galleriet, hvarifrån man verkligen hörde en ganska häftig tvist.

— Säg nu, om jag ej ställt bra till? sade Bussy och vände sig till Saint-Luc. Det är hertigen af Anjou och kungen, som äro i lufven på hvarandra, och som detta utan tvifvel måste vara ett högst kostligt skådespel, så skyndar jag dit för att ej gå miste därom. Ni begagnar er emellertid af tillfället, ej för att fly, det vore icke värdt, ty kungen skulle snart taga reda på er, utan att bringa i säkerhet den här vackra pagen, som jag nu lämnar er. Är det möjligt att dölja honom någonstädes?

— Ja, för tusan! Dessutom, vore det ej möjligt, så måste det bli det. Men lyckligtvis spelar jag sjuk och håller mig i min kammare.

— I så fall, farväl, Saint-Luc, och ni, min fru, glöm mig ej i era böner!

Förnöjd öfver att hafva spelat Henrik III detta spratt, lämnade Bussy i helt munter sinnesstämning förmaket och skyndade till galleriet, där konungen, blodröd af vrede, höll på att bevisa hertigen af Anjou, som var blek af raseri, att Bussy varit den angripande vid det nattliga uppträdet.

— Jag bedyrar, sire, skrek hertigen af Anjou, att d'Epernon, Schomberg, Maugiron, d'O och Quélus lurade på honom vid hôtel des Tournelles.

— Hvem har sagt er det?

— Jag har själf sett det, sire, med mina egna ögon.

— I mörkret då; natten var ju kolsvart.