— Också kände jag ej igen dem på anletsdragen.
— På hvad då? På axlarna kanske?
— Nej, sire, på rösten.
— De tilltalade er således?
— De gjorde ännu mer, sire; de togo mig för Bussy och anföllo mig.
— Er?
— Ja, just mig.
— Och hvad hade ni att göra vid Porte Saint-Antoine?
— Hvad rör det er?
— Jag vill veta det; jag är nyfiken i dag.
— Jag var på väg till Manasse.
— Till Manasse, en jude!
— Ja, ni brukar ju gå till den där spåmannen Ruggieri.
— Jag går hvart jag vill; jag är konung, jag.
— Det är att ge ett undvikande svar.
— För öfrigt, återtog konungen, är det som jag säger. Bussy är den som kastat utmaningshandsken, och det skedde på Saint-Luc's bal.
— Bussy skulle då ha utmanat fem personer på en gång!
— Nej, ursäkta mig, sire; Bussy är tapper, men ingen galning heller.
— Men för tusan, då jag säger, att jag själf hörde utmaningen! Dessutom är han väl i stånd till sådant, emedan, trots allt hvad ni säger, han sårat Schomberg i låret, d'Epernon i armen och varit nära att slå ihjel Quélus.
— Jaså, verkligen, sade hertigen; det har han ej nämnt något om. Jag skall säga honom en artighet för den saken.
— Men jag, inföll konungen, jag skall inte säga honom några artigheter utan tvärtom göra denne slagskämpe till en varnagel för andra.
— Och jag, sade hertigen, jag, som anfalles af era vänmer, jag skulle vilja veta, om jag är er bror eller ej, och em det, utom ers majestät, i hela Frankrike finns en enda människa, som vågar se mig i ansiktet utan att slå ned ögonen af vördnad eller af fruktan.
Nu inträdde Bussy.
— Sire, sade han, värdigas mottaga min underdåniga hyllning.
— Nå, se där är han! utropade Henrik.
— Jag tyckte, sire, att ni gjorde mig den äran att tala mig, sade Bussy.
