— Välan, återtog Henrik, herr de Bussy och herr de Quélus skola nu i allas namn sluta fred.
— Hvad menar ni, sire? sade Quélus.
— Jo, jag vill, att I på ögonblicket omfamnen hvarandra i min närvaro.
Quélus rynkade ögonbrynen.
— Hvad, signor, sade Bussy, i det han vände sig till Quélus och härmade den italienske Pantalons åtbörder, vill ni inte göra mig den äran?
Detta infall var så oväntadt och han spelade sin roll så bra, att konungen själf började skratta.
— Se så, min herre, kungen vill det, återtog Bussy.
Härvid slog han sina armar om halsen på Quélus.
— Jag hoppas, att det icke har någon betydelse, hviskade Quélus till Bussy.
— Var lugn, hviskade denne tillbaka; vi träffas nog endera dagen.
Blodröd af harm, drog sig Quélus tillbaka, men Bussy svängde sig om på klacken och lämnade audienssalen, där han genom denna omfamning förskaffat sig en dödsfiende.
7.
Huru kungen tillbragte kvällen.
Efter detta uppträde, som börjat tragiskt och slutat komiskt, och hvarom ryktet spred sig kring hela staden, vände konungen harmsen tillbaka till sina rum. Chicot följde med honom och begärde kvällsvard.
— Jag är icke hungrig, svarade konungen tvärt och gick in i sin sängkammare.
— Det är möjligt, svarade Chicot, men jag är det så mycket mer.
Konungen låtsade, som hade han ej hört, hvad Chicot sade. Han gjorde min af att vilja gå in i Saint-Luc's rum, hvilket endast genom en brädvägg var skildt från hans eget.
— Vänta här, narr; jag kommer snart tillbaka, sade han.
— Brådska inte, min son, sade Chicot, brådska inte. Jag önskar till och med, fortfor han för sig själf, då han såg kungen gå sin väg, att du gåfve mig tid att bereda dig en liten öfverraskning.