— Sire, jag är mycket svår att få vaken, och man måste vara mycket van vid mig för att ursäkta alla de dårskaper jag säger, innan jag riktigt vaknat.
— Nå, som du vill då, men kom åtminstone in till mig en stund.
— Skall ske, sire, men jag säger er på förhand, att jag blir en högst dålig hofman; ty jag är så sömnig, att jag kan digna ned.
— Du skall få gäspa så mycket du vill.
— Hvilket tyranni, sire, då ni har så många andra vänner!
— Jo, de äro just i ett vackert tillstånd! Bussy har gått hyggligt åt dem, han. Schomberg har ett styng i låret, d'Epernon har handlofven upprispad, Quélus är ännu döfvad af slaget i går och omfamningen i dag; återstår sedan d'O, som tråkar mig till döds, och Maugiron, som snäser mig. Se så, väck nu den där pagelymmeln, att han må hjälpa dig på med en nattrock.
— Om ers majestät vill vara nådig och lämna mig ensam, skall jag inom fem minuter vara hos er.
— Må göra. Emellertid kan du hitta på några roliga historier, som vi kunna skratta åt.
Därpå gick konungen, som till en del fått sin vilja fram, mindre missnöjd tillbaka in till sig.
Dörren var knappt stängd efter honom, förrän pagen häftigt sprang upp från stolen.
— Ack, Saint-Luc! ropade han, skall du ännu en gång lämna mig? Min Gud, hvilken ångest! Jag dör af förskräckelse, om man upptäcker, att …
— Älskade Jeanne, afbröt Saint-Luc och pekade på den gamle tjänaren, Gaspard är här; han skall skydda dig för all fara.
— Kanske är det så godt, att jag går min väg, sade den unga frun rodnande.
— Om du nödvändigt så vill, Jeanne, sade Saint-Luc i bedröfvad ton, så skall jag låta föra dig tillbaka till hôtel Montmorency, ty förbudet att slippa ut gäller allenast mig. Men om du är lika god som vacker, och om du hyser någon ömhet för den stackars Saint-Luc, så väntar du på honom en stund. Jag skall vara så sjuk, att kungen snart skall ledsna vid ett så tråkigt sällskap och säkert skicka bort mig.
Jeanne slog ned ögonen.
