56
att du skulle träffa Bussy tio gånger, då han träffar blott sex. I morgon skola vi försöka. Fäktar du ofta?
— Ja, jag öfvar mig nästan alla dagar, då jag mår bra, sire, men då jag är sjuk, duger jag till ingenting.
— Hur många gånger träffade du mig sist?
— Jag menar, att vi voro ungefär lika starka.
— Ja, men jag fäktar bättre än Bussy. Var god och ryck ej mustascherna af mig! ropade Henrik till den andre kammartjänaren.
— Äfven denne knäföll.
— Sire, sade Saint-Luc, säg mig något medel mot hjärtängslan.
— Man måste äta, svarade konungen.
— Du har rätt, Valois, sade Chicot; och som jag har ondt i hjärtat eller magen, jag vet icke rätt hvilketdera, så följer jag din ordination.
Härvid hördes ett besynnerligt läte, liksom af en apas käkar, då hon äter.
Konungen vände sig om och såg, huru Chicot i det närmaste slukat i sig den aftonmåltid för två personer, han i konungens namn sagt till om.
— Hvad hin gör du, Chicot? frågade konungen.
— Jag smörjer mig invärtes, svarade Chicot, eftersom jag inte får göra det utvärtes.
— Ack, den skurken! ropade Henrik, i det han gjorde en så häftig vändning med hufvudet, att kammartjänarens med pomada insmetade finger kördes in i konungens mun.
— Ät, min son, sade Chicot allvarsamt; jag är inte så tyrannisk som du och tillåter gärna, att du smörjer dig efter behag, både in- och utvärtes.
— Du kväfver mig! skrek konungen vredgad åt kammartjänaren, hvilken knäföll liksom de tvenne andra.
— Gå efter vakthafvande kaptenen, ropade Henrik, gå genast!
— Hvad skall kaptenen här att göra, min son? frågade Chicot, i det han slickade sig om munnen.
— Jo, han skall komma och genomborra dig med sin värja, och så mager din kropp än är, skall den stekas åt mina hundar.
Chicot reste sig upp och ropade:
— Chicots kött åt dina hundar! En adelsman till stek
