åt dina rackor! Må han komma, den där kaptenen, så få vi väl se, min son!
Härvid drog narren sin långa värja och gjorde så löjliga utfall mot kammartjänarne, att konungen ej kunde låta bli att skratta.
— Jag är hungrig, sade konungen med klagande ton, och den där skälmen har ätit upp alltsammans för mig.
— Kors, så nyckfull du är, Henrik! sade Chicot; jag bjöd dig på att äta, men då ville du inte ha. Det finns dock litet buljong kvar åt dig; jag är mätt och går nu och lägger mig.
— Jag går också min väg, sade Saint-Luc; ty om jag längre sutte kvar, skulle jag fela i vördnad mot min konung; jag får säkert en feberattack, ty jag känner häftiga rysningar.
— Tag då med dig de här, sade konungen och räckte Saint-Luc några hundvalpar.
— Hvad skall jag göra med dem, sire?
— Lägg dem i sängen hos dig, så draga de åt sig sjukdomen.
— Jag tackar, sire, sade Saint-Luc och lade dem tillbaka i deras korg, jag har ej förtroende till botemedlet.
Därefter bugade han sig för konungen och lämnade rummet. Chicot hade äfven aflägsnat sig. Kammartjänarne betäckte nu konungens ansikte med en mask af fint linne, insmord med välluktande pomada. Därefter satte de på honom en nattröja af rosenrödt siden, väl stoppad med vadd: sedan det var gjordt, räckte de honom ett par handskar af det finaste skinn. Dessa handskar gingo ända upp till armbågen, och äfven de voro insmorda med en parfymerad olja.
Då dessa den kungliga toalettens hemligheter voro slutade, serverade man konungen hans buljong i en guldkopp, men innan han förde den till sina läppar, slog han hälften däraf i en annan kopp och befallde, att den skulle bäras in till Saint-Luc.
Sedan kom ordningen till Vår Herre, som denna afton, förmodligen till följd af Henriks stora tankspriddhet, blef något vårdslöst behandlad; ty kungen läste blott en enda bön och rörde ej ens vid sina invigda radband. Därefter steg han uti sin uppvärmda säng.
Då han ändtligen kommit sig i ordning på de talrika kud-
