samma ögonblick gardeskaptenen, öfversten för schweizergardet, hofbetjäningen och drabanterna, så att det kungliga rummet i hast upplyses af minst tjugu facklor.
Bredvid en kullstjälpt länstol och sönderslagna porslinskoppar, framför den upprifna bädden, hvars täcke och lakan lågo spridda på golfvet, stod Henrik, löjligt utstyrd i sin besynnerliga nattdräkt, blek, med håret på ända och stirrande ögon. Hans högra hand var utsträckt och darrade som ett af vinden skakadt löf; med den vänstra höll han krampaktigt fästet af sin värja, den han mekaniskt fattat. Lika orolig som sin herre, stod hunden tjutande vid hans fötter.
Kungen tycktes alldeles förstummad af fasa, och ingen af dem, som omgåfvo honom, vågade bryta denna tystnad, utan alla blickade otåligt på hvarandra och afvaktade ångetsfulla en förklaring.
Halfklädd och insvept i en vid kappa, inskyndade nu den unga, ljuslockiga drottningen, Lovisa af Lothringen, en mild och god varelse, som förde ett helgons vandel och nu förfärad uppvaknat vid sin gemåls rop.
— Min Gud, sire, ropade hon, ännu mera darrande än de öfriga, hvad fattas ers majestät? … Era rop ha nått ända bort till mina rum, och jag har skyndat hit för att höra, hvad som händt.
— Ingenting … intet, stammade konungen utan att röra de stirrande ögonen, som i luften tycktes söka ett för alla andra osynligt föremål.
— Men ers majestät har ropat, återtog drottningen; ers majestät är då illamående?
Fasan var så tydligt målad i Henriks drag, att alla de närvarande så småningom smittades däraf. Man undersökte konungens person för att förvissa sig om, att han ej var sårad, att han ej blifvit träffad af åskan eller stungen af någon orm.
— Ack, sire, ropade drottningen, i Guds namn, lämna oss ej i en sådan oro, en sådan ångest! Vill ni ha en läkare, sire?
— En läkare? upprepade konungen med samma hemska ton, nej, ingen läkare, utan en biktfar; det är icke kroppen, som är sjuk, det är själen; nej, nej, nej, ingen läkare, utan en biktfar!
Man började nu undersöka dörrarna, fönstren, golfvet, taket, men ingenstädes fanns något spår af det osynliga föremål, som så häftigt tycktes hafva uppskakat konungen.
