Sida:Grefvinnan de Monsoreau 1912.djvu/65

Den här sidan har korrekturlästs
61

grannskap, börjar han att undfägna målningar och skulpturverk med sina slängar.

Denna botgöringsakt tyckes emellertid lugna konung Henrik, som ännu förefaller häftigt uppskakad.

I hast lämnar han sina rum, med befallning, att man skall vänta honom där, och knappt har han hunnit aflägsna sig, förrän gisslandet upphör såsom genom ett trolleri. Det är endast Chicot, som fortfar att gissla d'O, den han afskyr, och denne betalar honom tillbaka allt hvad han orkar, så att det väl kan kallas en gisslingsduell. Henrik beger sig emellertid till drottningen, skänker henne ett halsband, värdt sina tjugufemtusen écus, kysser henne på bägge kinderna, hvilket han ej gjort på ett helt år, och beder henne aflägga den kungliga dräkten och kläda sig i botgöringsdräkt.

Lovisa af Lothringen, ständigt mild och eftergifvande, samtycker genast därtill, men frågar blott, hvarför hennes gemål, då han skänkt henne ett så dyrbart halsband, vill, att hon skall kläda sig i säck och aska.

— För mina synders skull, svarar Henrik.

Detta svar är nog för drottningen, som bättre än någon annan känner den stora mängd synder, för hvilka hennes gemål behöfver göra bot. Enligt hans önskan går hon därför att kläda sig så, som han önskar.

Vid konungens åsyn börjar gisslandet ånyo; d'O och Chicot äro betäckta af blod; konungen komplimenterar dem därför och kallar dem sina enda och sanna vänner.

Efter tio minuter inkommer drottningen, klädd i botgöringsdräkt. Genast utdelas vaxljus åt hela hofvet, och hörsammande sin konungs vilja, begifva sig de fina hofmännen, de vackra hofdamerna och de goda parisarne, barfotade trots den stränga kölden, till Montmartre. I början skallra de tänderna af köld, men många af dem äro redan uppvärmda af gisslandet, synnerligast de, som befinna sig i Chicots grannskap. D'O har slutligen erkänt sig öfvervunnen och håller sig femtio steg bakom narren.

Klockan fyra var den jämmerliga promenaden slut, klostren hade erhållit rika skänker, hofpersonalens fötter voro uppsvullna och deras ryggar flådda. Drottningen hade visat sig i en klänning af groft lärft, konungen med ett radband af dödskallar. Man hade gråtit, bedit, skrikit, sjungit psalmer och bränt rökelse.