kunna vi aflägga våra löften; jag skall helt enkelt låta kalla mig broder Henrik.
— Förlåt, sire; ni frågar föga efter er krona, emedan ni haft den så länge; men jag däremot tänker icke så om min hustru, som jag nyligen fått. Ursäkta således, om jag ej går in på förslaget.
— Stackars Saint-Luc! sade konungen och knäppte ihop händerna.
— I går, sire, skulle ni gärna fått föreslå mig klosterlifvet, ty då var jag tungsint och dyster, jag skulle då med nöje ha gått i en brunn eller i ett kloster, lika godt hvilketdera, men i dag är det helt annat, för hin i våld!
— Jag tror, du svär, Saint-Luc! sade konungen.
— Svär jag, sire? Det är väl möjligt; men ni brukar ju också svära ibland, vill jag minnas.
— Jag har så gjort, Saint-Luc, men hädanefter skall jag ej göra så mer.
— Jag för min del vågar icke att säga det samma; visserligen skall jag svära så litet som möjligt, men det är också det enda jag kan lofva.
— Saint-Luc, sade konungen efter en paus, vill du tillbringa natten i mitt rum?
— Hvad skall jag göra där?
— Jo, vi skola tända upp mycket ljus, jag lägger mig, och du sitter vid min säng och läser för mig.
— Nej; stor tack, sire!
— Du öfverger mig då, Saint-Luc? Du öfverger mig?
— Nej, sire, visst icke. Jag vill göra er till viljes, men på det villkor, att ers majestät ger befallning om en präktig aftonmåltid och skickar efter musik och …
— Saint-Luc! Saint-Luc! ropade konungen, utom sig.
— Jag rår icke för, sire, att jag är glad och munter i afton.
Henrik svarade intet.
— Saint-Luc, sade han ändtligen med dof röst, händer det dig någonsin att drömma?
— Ofta, sire.
— Hvad tänker du om drömmar?
— Jo, att de stundom ge oss ersättning för verkligheten, just i natt har jag haft en förtjusande dröm.
— Nå, hvad drömde du då?
— Jag drömde, att min vackra hustru …
