sedan han sett honom med stirrande blick gå flera hvarf kring rummet, sade han:
— Min son, hvad fattas dig? Omtala dina bekymmer för din vän Chicot.
Vid dessa ord stannade konungen framför narren, och i det han skarpt betraktade honom, sade han:
— Ja, du är min vän, min enda vän.
— Abbotstiftet Valencey är ledigt, sade Chicot.
— Hör på, Chicot, återtog Henrik, du är tystlåten.
— Äfvenså abbotstiftet Pithiviers, där man äter så goda kramsfågelpastejer.
— Oaktadt dina narraktiga upptåg, fortfor konungen, är du en behjärtad man.
— Nå, gif mig icke ett abbotstift då, utan ett regemente.
— Du är till och med en god rådgifvare.
— I så fall är bäst att göra mig till statsråd; fast nej, då jag rätt tänker på saken, tycker jag mer om ett regemente eller ett abbotstift. Jag vill ej bli statsråd, ty då skulle jag alltid nödgas vara af konungens mening.
— Tig, tig, Chicot; ty timmen nalkas, den förskräckliga timmen.
— Se så, kommer det nu åt dig igen? sade Chicot.
— Du skall själf få se och höra; vänta bara.
— Hvad skall jag då få se och höra?
— Vänta, säger jag; du skall med egna öron öfvertyga dig därom.
— Nej, nej, säger jag; jag vill inte vänta. Hvad i all världen, Henrik, är det som gjort dig så galen?
— Du är ju modig, Chicot?
— Det kan jag verkligen skryta af; men för fan i våld, inte vill jag på det här viset låta pröfva mitt mod. Då konungen af Frankrike och Polen skriker och väsnas midt i natten, så att det är synd och skam att höra, då är jag, arme stackare, den ende, som skall hålla dig sällskap. Farväl, Henrik! ropa dina officerare, ditt schweizergarde, dina slottsknektar, och låt mig gå min väg från en fara, den jag hvarken ser eller känner till.
— Jag befaller dig att stanna kvar, sade konungen allvarsamt.
— Nå, det var på min ära lustigt; ni vill befalla själfva rädslan, sire.
— Hör på, min vän, sade konungen, jag vill berätta
