72
— Jo, på det att himlens vrede må träffa mig i stället.
— Tror du då, att jag därigenom skall skonas?
— Låt oss försöka.
Med vänlig enträgenhet drog han därpå Henrik ur sängen och lade sig i hans ställe.
— Gå nu och sätt dig i min länstol, Henrik, och låt mig vara en stund.
Henrik gjorde som han bad, ty han började förstå narrens afsikt.
— Du svarar icke? återtog rösten. Det är ett bevis på, att du ännu framhärdar i dina synder.
— Ack, förlåt, Herre, förlåt! sade Chicot, i det han talade i näsan för att härma konungens röst.
Därpå vände han sig till Henrik och sade:
— Tycker du inte, att det är bra roligt, min son, att den gode Guden inte känner igen Chicot?
— Hur är det möjligt.
— Vänta, skall du få se.
— Olycklige! sade rösten.
— Ja, Herre, svarade Chicot, jag är en förhärdad, en förskräcklig syndare.
— Bekänn då dina synder och ångra dig.
— Jag bekänner, svarade Chicot, att jag varit en stor förrädare mot min kusin Condé, hvars hustru jag förfört, och jag ångrar det.
— Hvad är det du säger? mumlade konungen. Vill du tiga! Det är länge sedan det hände.
— Nå, sade Chicot, låt oss då gå öfver till något annat.
— Fortfar, återtog rösten.
— Jag bekänner, sade den föregifne Henrik, att jag handlade som en skälm emot polackerna, som hade valt mig till konung, i det jag en natt hemligen öfvergaf dem och tog med mig kronjuvelerna. Äfven detta ångrar jag.
— Din slyngel, hviskade Henrik; det där är glömdt för länge se'n.
— Men jag måste ju fortfara att narra rösten, genmälde Chicot; låt mig bara hållas.
— Tala, manade åter rösten.
— Jag bekänner, sade Chicot, att jag röfvat Frankrikes tron från min broder Alençon, hvilken den rätteligen tillkom, emedan jag formligt afsade mig den, då jag mottog polska kronan, och jag ångrar äfven detta.
