74
ningar, eller, om han hörde dem, förmådde de åtminstone ej lugna honom.
— Jag är förlorad, utropade han; jag är förlorad! Denna röst ofvanefter skall döda mig, det känner jag.
— Röst ofvanefter, säger du? Nej, på sin höjd kommer den från sidan.
— Huru, från sidan? utbrast Henrik.
— Ja, hör du inte, min son, att rösten kommer från den där väggen? Vår Herre bor bestämdt i Louvren. Troligen gör han som Karl den store: han tar vägen genom Frankrike för att nedstiga till helvetet.
— Gudsförnekare! Hädare! ropade Henrik.
— Den ära, dig vederfares, Henrik, är stor, och jag lyckönskar dig därtill men finner dig tillika bra kallsinnig därför; ty du är ju bara genom en brädvägg skild från den gode Guden, och ändå gör du honom inte visit. Valois, jag känner inte mer igen dig; du är inte artig.
I detta ögonblick uppflammade några kol i spiseln, spredo ett flyktigt sken i rummet och belyste Chicots ansikte, som uttryckte en sådan munterhet, att konungen förundrade sig däröfver och sade i förebrående ton:
— Hur kan det falla dig in att skämta, Chicot. Hur vågar du det?
— Jo, visst vågar jag det, och jag vill, att du själf skall göra det samma. Gör, som jag säger dig, min son.
— Du vill då, att jag skall gå?
— Ja, gå och se efter, om Vår Herre verkligen är i rummet bredvid.
— Men om rösten fortfar att tala?
— Då är ju jag här för att svara, och det är till och med bra, att jag fortfar att tala i ditt namn; rösten skall då tro, att du ännu är här inne; ty du måste medge, att den himmelska rösten är ganska lättrogen och tycks inte rätt väl känna igen folk. Hur är det möjligt, att jag nu i en hel kvart fått bräka, utan att den känt igen mig; det är sannerligen förödmjukande för en ande.
Henrik rynkade ögonbrynen; men Chicots skämt hade emellertid till en del förmått rubba hans obegripliga lättrogenhet.
— Jag tror, du har rätt, Chicot, sade konungen; jag har verkligen lust att gå och se efter.
— Ja, gör det, min son; men skynda dig, sade Chicot.
