80
Det var ni, som i går förband en adelsman, som blifvit sårad i sidan.
— Ja, och ni är denne adelsman. Jag väntade ej att finna er här.
— Hvad sökte ni då?
— Det hus, dit jag hämtades.
— Ni kände då ej till det förut?
— Hur skulle jag kunna det? Jag fördes ju dit med förbundna ögon.
— Ni har då verkligen varit i detta hus?
— Ja, i detta eller något af de andra, jag kan icke säga hvilketdera, efter jag just nu som bäst håller på att söka det.
— Godt, inföll Bussy, då har jag icke drömt.
— Hvad menar ni? jag förstår er icke.
— Jo, jag måste säga er, att jag trodde hela denna händelse vara en dröm utom värjstynget, förstås.
— Det förvånar mig inte, ty jag anade, att det låg någon hemlighet dold därunder.
— Ja, en hemlighet, som jag önskar utleta. Vill ni hjälpa mig därmed?
— Mycket gärna.
— Hur heter ni, min vän?
— Min herre, svarade den unge läkaren, jag vill icke sätta mig på mina höga hästar, som man säger. Jag vet, att jag vid en dylik fråga stolt borde räta upp mig och med handen i sidan säga: än ni själf, min herre, hur heter ni? Men ni har en lång värja och jag bara min lansett; dessutom ser ni ut som en ädling, och jag däremot är våt och smutsig upp öfver öronen. Således svarar jag er helt uppriktigt, att jag heter Remy-le-Haudouin.
— Tack för ert förtroende! Jag är grefve Ludvig af Clermont, herre till Bussy.
— Bussy af Amboise! Hjälten Bussy! ropade den unge doktorn med oförställd glädje. Skulle ni vara den ryktbare Bussy! …
— Ja, han själf, svarade Bussy blygsamt, och nu, då vi gjort hvarandras bekantskap, så var god och tillfredsställ min nyfikenhet. Hur har ni kommit hit till detta hus?
— Ja, det är verkligen märkvärdigt. Herr grefve, hör, hvad som händt mig. Jag bor vid gatan Beautreillis, femhundra steg härifrån. Jag är en fattig kirurg, som studerat
