ganska mycket utan att därför ha stor praktik. Nu hände sig för åtta dagar sedan, att en karl på andra sidan arsenalen fick ett djupt knifstyng; jag sydde ihop såret, och detta har i grannskapet gifvit mig en viss ryktbarhet, som jag tillskrifver den lyckan, att jag i går natt blef väckt af en ljuf stämma.
— En fruntimmersröst? ropade Bussy.
— Ja; men, min ädle herre, gif noga akt på hvad jag säger; så oerfaren jag än är, är jag säker på, att det var en tjänarinnas röst.
— Nå, hvad gjorde ni då?
— Jo, jag steg upp och öppnade min dörr; men knappt var jag kommen ut i förstugan, förrän två små händer, ej alltför fina, men inte grofva heller, satte en bindel för mina ögon.
— Utan att man sade något?
— Jo visst; man sade mig: Kom, försök inte att vilja se hvart ni går; var tystlåten, och se här er belöning.
— Och belöningen var?
— En börs med guldmynt, som man lade i min hand.
— Nå, hvad svarade ni?
— Att jag var färdig att följa min förtjusande ledsagarinna. Icke visste jag, om hon var förtjusande eller ej; men jag tyckte, att epitetet, om ock litet öfverdrifvet, ej kunde skada.
— Och ni följde utan invändning?
— Ja, visserligen; ty jag har ofta läst om sådana historier och alltid funnit, att de medförde något angenämt för läkaren. Jag följde således; man förde mig öfver en hård, frusen mark, och jag räknade ända till femhundratvå steg. Det var försiktigt, och ni bör nu vara vid den rätta porten.
— Ja, åtminstone bör jag inte vara långt därifrån, emedan jag nu räknat till fyrahundranittionio steg, såvida ej den unga kvinnan fört mig några omvägar, en list, som jag nästan misstänker henne för.
— Men ni kunde väl göra några iakttagelser?
— Jag gaf akt på allt, så vidt det är möjligt för en person, som ej kan se. Jag passerade en port, en portgång och en trappa med tolf trappsteg.
— Och dörren låg strax bredvid?
— Nej, först en korridor, tror jag, ty jag hörde tre dörrar
