82
öppnas. Sedan jag hört en behaglig fruntimmersröst yttra några ord, fördes jag in i det rum, där ni låg, och man befallde mig att taga af bindeln.
— Hvar var jag då?
— Ni låg på en säng med damastomhänge.
— Uti ett rum med tapeter, prydda med mytologiska figurer?
— Alldeles; och ytterligare mellan ett par fönster …
— Ett porträtt, som föreställde en ung, förtjusande flicka?
— Ja. Välan, sedan förband jag er.
— Och det gjorde ni förträffligt; ty denna morgon var såret nästan sammanläkt.
— Det har ni att tacka en salfva för, den jag uppfunnit; mången gång, då jag ej vetat, på hvem jag skulle anställa mina rön, har jag ristat mig själf i skinnet, och skadan har läkts inom kort.
— Nå, herr Remy, berätta vidare!
— Sedan föll ni i en ny svimning, och rösten frågade, hur det var med er.
— Hvar var hon, då hon gjorde er denna fråga?
— Hon var i ett sidorum, så att jag ej kunde se henne, och jag svarade, att ert sår ej var farligt och snart skulle vara läkt.
— Tycktes hon lugnas däraf?
— Ah, hon tycktes bli förtjust däröfver, ty hon utropade: Ack, min Gud, så lyckligt!
— Sade hon verkligen så? Min käre herr Remy, jag vill göra er lycka. Än sedan då?
— Sedan var det slut; ni var förbunden, jag hade ingenting mer att göra där, och rösten sade då till mig: Fortfar, min herre, såsom ni börjat, och utsätt ej för ledsamheter ett stackars fruntimmer, som låtit hänföra sig af medlidsamhet; sätt åter på er bindeln och tillåt utan svek, att man för er tillbaka till ert hem.
— Och ni lofvade det?
— Ja, jag gaf mitt hedersord därpå.
— Och ni har hållit det?
— Det ser ni väl, svarade den unge mannen helt naivt, efter jag just håller på att söka porten.
— Bravo! sade Bussy; det är ett vackert drag, ett ridderligt drag, och ehuru jag i visst fall harmas däröfver, kan