jag dock ej låta bli att säga: Räck mig er hand, herr Remy. Ni förtjänte att vara ädling.
— Min herre, sade Remy, det skall vara för mig en evig ära att ha fått trycka den tappre Bussys hand. Emellertid har jag någonting på hjärtat.
— Hvad då?
— Jo, i börsen lågo ej mindre än tio guldmynt, och det är alldeles för mycket för den, som tar fem sous för sina besök, då han ej gör dem för intet. Det är därför, jag nu håller på att uppsöka huset.
— För att återlämna börsen?
— Just så.
— Min bäste herr Remy, jag bedyrar, att ni visar alltför mycken grannlagenhet; ni har ärligt förtjänat dessa penningar, och de tillhöra er.
— Menar ni det? sade Remy, högst belåten.
— Jag ansvarar er därför; men det enda är, att det ej är damen, som bort betala er, ty jag känner icke henne och hon icke mig.
— Således ytterligare ett skäl att återlämna penningarna.
— Det påstår jag icke, utan jag vill blott säga, att också jag har en skuld att betala er.
— Ni, en skuld till mig?
— Ja, och jag skall också betala den. Hvad gör ni i Paris? Låt höra … säg … gif mig ert förtroende, min bäste herr Remy.
— Hvad jag gör i Paris? Ingenting, herr grefve; men nog skulle jag göra något, i fall jag hade patienter.
— Nå, det faller sig alldeles förträffligt; jag skall genast skaffa er en: vill ni ha med mig att göra? Jag är en god kund. Det går nästan ingen dag förbi, utan att jag antingen får eller tillfogar andra någon kroppsskada. Låt höra … vill ni åtaga er att hela de skråmor, jag får eller ger?
— Ack, herr grefve, sade Remy, jag är alltför obetydlig att …
— Nej, för tusan! Ni är tvärtom just en sådan man jag behöfver; ni har lika lätt hand som en kvinna, och dessutom har ni er ojämförliga salfva.
— Men, nådig herre …
— Ni skall bli hos mig … ni skall få era egna rum, er egen betjäning; antag mitt tillbud, eller också gör ni mig
