84
bra ledsen. Dessutom har ni ej ännu slutat ert värf; ni skall ytterligare förbinda mitt sår, min käre Remy.
— Herr grefve, svarade den unge läkaren, jag är så hänryckt, att jag ej vet, hur jag skall uttrycka min glädje. Jag skall studera, och jag skall få praktik!
— Nej, jag säger ju, att jag ämnar ha er för min egen räkning … och mina vänners, förstås. Kan ni icke påminna er någonting mer rörande äfventyret?
— Nej, ingenting.
— Nå, hjälp mig då att få litet ljus i saken, om det är möjligt.
— På hvad sätt då, herr grefve?
— Jo, hör på; ni, som är en man med observationsförmåga, som räknar steg, famlar utåt väggar och känner igen röster, hur kom det sig, att, sedan ni förbundit mig, jag flyttades från huset ut på gatan, nära Tempeltornets vallgraf?
— Ni, herr grefve?
— Ja, just jag. Har ni på något sätt varit behjälplig att förflytta mig dit?
— Nej, visst icke; jag skulle tvärtom mycket ha satt mig emot något sådant, om jag blifvit rådfrågad; … kylan hade kunnat vara er högst skadlig.
— Då vet jag åter igen icke, hvar jag är hemma, sade Bussy. Skulle ni vilja hjälpa mig att ännu en liten stund söka huset?
— Jag vill allt, hvad ni vill, nådig herre; men jag fruktar bara, att det tjänar oss till ingenting, ty alla dessa hus äro ju hvarandra så lika.
— Må vara, sade Bussy; men vi skola gå hit igen vid dager.
— Ja, men om dagen kan man observera oss.
— Då skola vi göra frågor, och vi skola slutligen vinna vårt syfte; vi äro nu två och löpa ej efter en dröm, utan ha med verkligheten att göra, och tro mig, Remy, redan detta är mycket.
12.
Hvad Bryan de Monsoreau var för en karl.
Det var ej glädje, det var ett slags yrsel Bussy erfor, då han blifvit förvissad om, att hans drömbild var verklighet
