med beundransvärd kallblodighet afvaktade, att konungen skulle befria honom från denna obehagliga granskning.
Då han såg Bussy gladlynt och leende närma sig med hatten i hand, antog äfven han en något gladare min.
— Ursäkta, min herre, sade Bussy, men ni tycks vara så ensam. Skulle möjligen den ynnest, ni för närvarande åtnjuter, redan förskaffat er lika många fiender, som ni hade vänner, åtta dagar innan ni blef utnämnd till öfverhofjägmästare?
— Ja, herr grefve, det skulle jag nästan vilja svära på. Men törs jag fråga, hvarför ni gör mig den äran att störa min ensamhet?
— Jo, sade Bussy framfusigt, det kommer sig af den stora beundran, hertigen af Anjou ingifvit mig för er.
— På hvad sätt då?
— Jo, i det han berättat mig er sista bragd, den, för hvilken ni blifvit utnämnd till öfverhofjägmästare.
Herr de Monsoreau bleknade härvid så förfärligt, att koppärren, som fårade hans ansikte, syntes såsom lika många svarta fläckar på hans gulaktiga hy; med det samma af han Bussy ett ögonkast, som bebådade ett vredesutbrott.
Bussy märkte, att han förplumpat sig, men han var ej den som var van att rygga tillbaka; tvärtom tillhörde han det slags folk, som ofta reparera en framfusighet med en näsvishet.
— Ni säger, herr grefve, yttrade öfverhofjägmästaren, att hertigen berättat er min sista bragd?
— Ja, min herre, svarade Bussy, och det har gifvit mig liflig åtrå att höra berättelsen därom af er egen mun.
Herr de Monsoreau klämde jaktspjutet i sin krampaktigt knutna hand, liksom hade han haft lust att genomborra Bussy.
— På min ära, sade han, är jag icke ganska benägen att erkänna er artighet och villfara er begäran, men olyckligtvis kommer nu konungen, hvilket hindrar mig från att göra det nu; om ni så önskar, kan det ju ske litet senare.
Konungen kom nu ridande. Han tycktes vara föga belåten med herr de Monsoreau, men han mottog dock med tämligen vänlig min stafven, som öfverhofjägmästaren knäböjande räckte honom.
Nu började jakten.
Bussy lagade så, att han fick se alla rida förbi, och han
