90
granskade noga alla damerna för att se, om han ej skulle upptäcka originalet till porträttet. Men fåfäng möda; många vackra och intagande damer voro med på jakten, men den förtjusande varelse, han sökte, fanns ej bland dem.
Han var således tvungen att nöja sig med sina vänners sällskap, och Antraguet var som alltid munter och skämtsam.
— Vi ha fått en hiskligt ful öfverhofjägmästare, sade han till Bussy; hvad säger du om honom?
— Han är gräslig. Visa mig hans hustru.
— Öfverhofjägmästaren är ungkarl, min vän, svarade Antraguet.
— Hvem har sagt dig det?
— Fru de Veudron, som tycker, att han är en rätt vacker karl och som gärna skulle vilja göra honom till sin fjärde man. Se bara, hur hon på sin bruna häst sätter efter honom.
— Hvad heter hans egendom? frågade Bussy.
— Åh, han har många.
— Han är då rik?
— Man påstår det. Men det är också alltihop; han tycks vara af knapadel.
— Hvem är då den där landtjunkarens älskarinna?
— Han har ingen. Den ädle riddaren tycks sätta en ära uti att var egen i sitt slag. Men hertigen af Anjou vinkar dig; skynda till honom.
— Åh, han får vänta litet. Den der grefven retar på det högsta min nyfikenhet. Jag finner honom besynnerlig, ehuru jag icke kan säga hvarför. Det anar mig, att jag får något obytt med honom.
— Livarot känner till honom, återtog Antraguet. Han är från samma trakt. Kom hit, Livarot! Säg oss något om den där Monsoreau.
— Gärna. I få ord skall jag säga er, hvad jag vet och hvad jag tänker om honom. Jag är rädd för honom.
— Godt; då du nu sagt oss, hvad du tänker om honom, så säg oss också, hvad du vet.
— Nåväl, hören då. För omkring ett halft år sedan var jag en afton på väg från min onkels egendom och red genom Méridorskogen, då jag hastigt hör ett förfärligt skri och med det samma får se ett hvitt sto med tom sadel galoppera förbi. Jag sporrade min häst, och vid slutet af en
