lång allé varseblef jag en man, ridande på en svart häst. Men denne man red ej på ett vanligt sätt, utan han så till sägandes flög fram. Samma kväfda skrik hördes på nytt, och framför honom i sadeln urskilde jag en kvinna, öfver vars mun han lagt sin hand. Jag hade min jaktbössa med mig. I veten, att jag vanligen träffar ganska bra; jag siktade, och på min ära skulle jag icke ha dödat honom, om ej i samma ögonblick jag skulle trycka af, luntan slocknat. Sedan frågade jag en vedhuggare, hvad det var för en karl, den där mannen på svarta hästen, och han svarade mig, att det var herr de Monsoreau.
— Nå, men, inföll Antraguet, det var icke något ovanligt att enlevera en dam, eller hur, Bussy?
— Ah nej, svarade Bussy, men man bör åtminstone låta dem få skrika, om de behaga.
— Hvem var damen då? frågade Antraguet.
— Det har man aldrig fått veta.
— Godt; sade Bussy; den karlen är emellertid en egendomlig människa, och han intresserar mig på det högsta.
— Det vissa är, sade Livarot, att den ädle herrn har ett förfärligt rykte om sig.
— Har man något annat att anföra om honom?
— Nej, ingenting egentligt; han har aldrig gjort något uppenbart ondt; man påstår till och med, att han är tämligen god mot sina underhafvande, hvilket dock icke hindrar att han i sin trakt är fruktad som hin sjelf. Dessutom är han en lika väldig jägare som Nimrod, och aldrig har konungen haft maken till öfverhofjägmästare. Han passar bättre till denna tjänst än Saint-Luc, åt hvilken den först var ämnad, men som gick miste om den till följd af hertigens af Anjou inflytande.
— Hör du icke, att hertigen af Anjou ropar dig? sade Antraguet
— Åh, låt honom ropa. Nå, vet du, hvad som säges om Saint-Luc?
— Nej; är han ännu konungens fånge? frågade Livarot skrattande.
— Han är väl det, sade Antraguet, efter han icke är här.
— Alldeles icke, min vän; han har klockan ett i natt rest för att bese sin hustrus egendomar.
— Förvist?
— Ja, det ser så ut.
