92
— Saint-Luc förvist, det är icke möjligt!
— Det är sant som evangelium, min vän; marskalk de Brissac har i morse själf berättat mig det.
— Nå, det var något så sällsamt, att det öfvergår själfva herr de Monsoreau!
Åtföljd af Livarot och Antraguet, red nu Bussy ändtligen fram till hertigen af Anjou.
— Ack, nådig herre, utropade Bussy, hvad den herr de Monsoreau är för en präktig karl!
— Ah! Tycker du det? Nå, har du frågat honom, hvilken tjänst han gjort mig?
— Ja. Han förtrodde mig helt artigt, nådig herre, att han är ers höghets skaffare.
— Hur sade du? frågade hertigen, hvars panna på ögonblicket mörknade. Hvad betyder detta skämt, Bussy?
— Det betyder, nådig herre, att han för er räkning bortför damer på sin stora svarta häst, och att han, emedan de utan tvifvel äro okunniga om den ära, som väntar dem, håller handen för deras mun för att hindra dem från att skrika.
Hertigen rynkade ögonbrynen, knöt hotande sin hand, bleknade och satte sin häst i så häftigt galopp, att Bussy och hans vänner blefvo ett långt stycke efter.
— Aha, sade Antraguet; skämtet var godt!
— Så mycket bättre, inföll Livarot, helst ej alla tyckas taga det som skämt.
— För tusan! sade Bussy, det ser ut, som om jag gått den stackars hertigen för nära in på lifvet.
Ett ögonblick därefter hörde man hertigen ropa:
— Nå, Bussy, hvar är du? Kom då hit!
— Här är jag, nådig herre, svarade Bussy, i det han red fram till prinsen, som uppgaf ett skallande skratt.
— Jag tror, nådig herre, sade han, att ni skrattar åt hvad jag sade er.
— Nej, Bussy, jag skrattar icke åt det.
— Ack, det hade jag helst sett; ty jag skulle då haft den förtjänsten att narra en furste att skratta, en furste, som sällan ser glad ut.
— Nej, Bussy, ing skrattar åt, att du diktar upp historier för att få veta sanna förhållandet.
— Jag bedyrar, nådig herre, att jag sagt er sanningen.
— Lika godt. Men nu, efter vi äro mellan fyra ögon, så
