rättadt, och snart ville man i stjernorna finna förutsagda den store konungens minsta lefnadshändelser.
I arf efter föräldrarna hade Gustaf Adolf fått en stark kropp, hvilken än mera härdades genom tarflig och enkel uppfostran. På långa resor, äfven i den strängaste årstid, följde han föräldrarna, hvilka ogerna saknade den hugnande åsynen af sonens tidigt gryende anlag och dygder.
Redan som barn visade Gustaf Adolf ett oförfäradt sinnelag samt mycken böjelse för krig och allt hvad dertill hörer. Vid fem års ålder följde han sin far till Kalmare belägring. Man frågade, hvilket af de många i hamnen liggande fartygen mest behagade honom. Detta, svarade prinsen, och pekade på ett stort örlogsskepp, benämndt Svarta Ryttaren. Då man ville veta orsaken, svarade han: Jo derföre, att det har de flesta kanonerna. — En annan gång spatserade han med sin far på ängen vid Örstigsnäs utanför Nyköping. Vakterskan bad honom icke gå in uti buskarna, ty der kunde finnas ormar. — Gif mig hit en käpp, ropade gossen lifligt, så skall jag slå ihjel dem. — Tro icke, han är rädd! sade gamle konungen, som förnöjd åhört hela samtalet. — Krigiska lekar voro den unga prinsens förnämsta nöje, än med sin bror Karl Filip, än med andra gossar; och då han följde fadren i liffländska fälttågen, såg man honom med största uppmärksamhet betrakta tropparnas rörelser, fästningsverkens uppförande och dylikt. Det är, söngo skalderna om dessa resor, den gamle örnen, som tidigt för den unge ur boet, för att vänja honom vid bragder och strid.
Med detta utmärkta mod förenade Gustaf Adolf en lika utmärkt mildhet i lynnet, hvilket ingalunda kunde anses som arf från föräldrarna. Han var den inom konungahuset, som bemödade sig och stundom lyckades att beveka fadren till miskundsamhet, och redan som barn vann han genom dessa egenskaper mångas hjertan; äfven genom sin tidigt visade frikostighet, hvaraf man berättade flere exempel. En bonde
