tillbaka. Rhengrefven hade under tiden endast med yttersta möda och på Wrangels befallning kunnat tygla sin otålighet; men då han nu såg fienden börja återtåget, fruktade han, att denne skulle oklappad slippa undan, och sprängde derföre fram med sina ryttare utan att afvakta befallning derom. Vid denna syn kastade sig hela polska rytteriet på flykten och förföljdes i hamn och häl. Polska fotfolket, sålunda öfvergifvet, måste dels fly, dels sträcka gevär. Ryttarejagten gick emedlertid hela fältet utöfver. Flera gånger sökte polackarna fatta stånd, men fördrefvos straxt af de i god ordning förföljande svenskarna, och så fortgick det nära två mil, tills ändteligen en skog slutade slätten och striden. Mer än 1500 lågo döda på fältet, och femhundrade fångar, fyra kanoner, samt alla trossvagnarne blefvo segrarnes rof. Vägen till Strasburg stod öppen, och Wrangel tog sitt högqvarter i Gorzno, der Potocki natten förut hade legat. Dagen derpå blef Strasburg undsatt med folk och förnödenheter, hvarpå Wrangel utan dröjsmål tågade rakt på Thorn, för att under fiendens första förvirring öfverraska denna vigtiga ort. Det hade nära lyckats, ty i staden fanns endast obetydligt krigsfolk, och förstäderna och utanverken blefvo straxt intagna. Men vid första ryktet om slaget vid Gorzno, hade polska öfversten Denhoff, som förutsåg detta anfall, skyndat till Thorn och ankommit två timmar före svenskarna, samt ställt sig i spetsen för försvaret. Wrangel fann snart, att ingenting stod till att uträtta, emedan på det hastiga tåget inga belägringsförråder hunnit medföras. Dessutom voro hans hästar uttröttade, och de med byte lastade ryttarna längtade hem, och började till och med att olofligt smyga sig från hären. Han brände derföre förstäderna, härjade landet, och tågade sedan till vinterqvarteren igen. Den 13 Febr. var han åter i Elbingen. Tåget hade varat icke fulla tre veckor.
För att hindra de andra polackarna komma Potocki till hjelp, hade Oxenstierna låtit Johan Banér och Erik Soop undertiden rumla om med de uti Pommerellen varande tropparna.
