TJUGONDEFJERDE KAPITLET.
TRÄFFNINGARNA VID STUM.
Sigismunds envishet att fortsätta kriget grundade sig förnämligast på det understöd, som han hoppades erhålla af främmande makter. Österrike och Spanien hade nemligen nu i flere år lofvat att återförhjelpa honom till Sverges krona, för hvilket ändamål det sednare åtagit sig att utrusta en flotta, det förra en hjelphär af 20,000 man. Hittills hade det stannat vid blotta orden, ty båda makterna voro hvar för sig tillräckligt upptagna af egna angelägenheter. Men vid denna tiden hade Österrike tvungit konungen i Danmark till fred och de flesta tyska staterna till undergifvenhet. En del af de på sådant sätt sysslolösa kejserliga tropparna skulle nu, i följd af det gamla löftet, sändas till Polen för att bidraga till Gustaf Adolfs fördrifvande.
Polackarna hade ända från 1590-talet med misstänksamma blickar betraktat Sigismunds nära förbindelse med Österrike. De fruktade redan då det mäktiga grannriket och vägrade i det längsta att derifrån emottaga några hjelptroppar. Den kännbara förlusten vid Gorzno tvingade dem dock slutligen att lemna sitt bifall. Tiotusen man af kejsarens troppar skulle inkomma, men ställas under Sigismunds öfverbefäl. Underhåll och aflöning borde bekostas af polska kronan, hvaremot hjelptropparne aldrig finge besätta någon by eller stad, undantagande Thorn, som i händelse af nederlag skulle stå dem öppet.
Spaniorerna, serdeles den skicklige fältherren Spinola, insågo tidigt den fara, hvarmed Gustaf Adolfs stora egenskaper hotade kejsarens stora magt. De rådde derföre att sända minst 20,000 man. Men österrikiska hofvet, uppblåst öfver sina många segrar, betraktade med förakt de jemförelsevis ringtaliga svenska tropparna och deras Snökonung; så kallade man Gustaf Adolf. Tiotusen man