Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
96
TRÄFFNINGARNA VID STUM.

togos. Torstenssons och Ruthwens regemente med några andra troppar lades vid Dirschau, en annan afdelning vid Montauerspitz och hufvudhären under Herman Wrangel vid Marienburg, alla tre uti starkt befästade och sins emellan med broar förenade läger. Härigenom beherskade svenskarna båtfarten på hela Weixeln, kunde underlätta egen och hindra fiendens tillförsel och egde tillfället öppet att när som helst hvarandra bispringa. Derjemnte afsändes befallning till flere i Liffland varande regementer att skynda till undsättning.

Uti medlet af Juni månad begaf sig konungen med rytteriet fram mot Marienwerder. Koniecpolsky och Arnheim, hvilka noga utspejade svenskarnas rörelser, beslöto öfverraska honom. Gustaf Adolf märkte afsigten och började draga sig tillbaka öfver Honigsfelt och Stum. På skogen mellan dessa sistnämnda ställen var ett ganska svårt pass, hvars vigt var kändt af båda fältherrarne. Gustaf Adolf skickade rhengrefven med två regementer ryttare för att besätta platsen; men Koniecpolsky hade förekommit honom och tågat hela natten igenom, så att kroaterna redan några timmar före rhengrefven hunnit fram och börjat förskansa sig. Fotfolket kom straxt efter och stannade vid passet, men rytteriet sändes framåt. Rhengrefven hade Gustaf Adolfs befallning att icke angripa polackarna, derest dessa förut redan hade passet inne. Men vid första åsynen af fienden glömde han i hettan detta förbud och framstörtade till angrepp. Koniecpolsky drog sig tillbaka och lockade honom sålunda till ett i skogen gömdt bakhåll. Striden blef häftig, men kort. Tvåhundra svenskar nedhöggos, fem fanor förlorades; och med möda kunde rhengrefven och de öfverblifna bryta sig ut genom den omgifvande fienden.

I detta ögonblick ankom Gustaf Adolf med det öfriga rytteriet. Å andra sidan hade polska och tyska hästfolket äfven församlat sig till ett öfverlägset antal, hvarföre de också brunno af ifver att angripa. Arnheim ville dock invänta fotfolket; men Koniecpolsky, som förnämligast litade på rytteriet, gaf befallning att börja striden.