med i leken. Derpå trädde de båda gamla in i ringen och började med hvarandra dansen, hvilken sedan fortsattes hela raden igenom. Denna dans lefde länge och i kärt minne hos den talrika slägten, och omtalades ännu lång tid efteråt öfver hela riket under namn af Mörbyleken.
Bland barnbarnen i denna ring befann sig en knappt årsgammal gosse, med ljusa hår och blåa, lifliga ögon. Det var den sedermera så ryktbare Axel Oxenstierna. Hans far var riks- och kammarrådet Gustaf Gabrielsson, modren Barbro Axelsdotter Bjelke, en faster till drottning Gunnilla. Axel Oxenstierna föddes på Fånö i Uppland d. 16 Juni 1583. Med sina bröder uppfostrades han hemma hos föräldrarna i tukt och sträng ordning. Hans lärare var Isak Rothovius, en fattig smålandsgosse, som arbetat sig genom skola, gymnasium och akademi, och slutligen dog som biskop i Åbo. De unga Oxenstiernornas läsning drefs med fullt allvar, serdeles uti gamla språken och teologien, tidens gunstlingsämnen. Alla bröderna gjorde betydliga framsteg, men i synnerhet Axel, som var den äldste och till själsförmögenheter mest begåfvade. År 1597 dog fadren. Fru Barbro beslöt då att sända sönerna utrikes för att icke blifva invecklade uti de tvistigheter, som hon tydligen förutsåg skulle i många år oroa fäderneslandet. År 1598 företogs derföre under Rothowii ledning en resa åt Tyskland, hvarest de utmärktaste lärare och lärosäten besöktes, serdeles Rostock, Jena och Wittenberg. Vid sistnämnda högskola försvarade Axel Oxenstierna fyra teologiska afhandlingar och ådagalade dervid ovanlig lärdom och skarpsinnighet. Många trodde att han ämnades till presterliga banan; säkert är, att han dertill innehade de grundligaste kunskaper, och under hela sin lefnad bibehöll mycken förkärlek för dessa ämnen. Latinet kände han i grund. Ehuru en stor talare på modersmålet, uttryckte han sig dock både kraftigare och prydligare på latin och kunde aldrig tåla det vid den tiden småningom uppkommande bruket att i statsärender heldre nyttja fransyskan än det gamla romarespråket. Jemnte dessa
