ämnen lärde han tyska och fransyska, historia och statskunskap, samt slutligen alla ridderliga öfningar.
År 1602 lät Karl den nionde strängeligen påbjuda, att alla svenskar, som vistades utrikes, skulle utan dröjsmål vända tillbaka till fäderneslandet. Bröderna Oxenstierna återkommo derföre 1603. Redan första gången, som de inställde sig hos Karl den nionde, fattade denne ett särdeles behag för herr Axel och utnämnde honom innan kort till kammarjunkare. Såsom sådan förvärfvade han sig än mera ynnest. År 1606 anförtroddes åt den då endast tjugutreåriga ynglingen en beskickning till Mecklenburg. Det var hans första statsvärf. Han utförde det så, att konungen dermed förenade åtskilliga uppdrag vid de andra tyska hofven och slutligen utnämnde honom frånvarande till riksråd, då endast tjugusex år gammal. Tretton af hans förfäder hade i rakt nedstigande linea, son efter far, beklädt samma värdighet. Axel blef den fjortonde och störste. Genom en mängd väl vårdade uppdrag vann han ännu mera förtroende, så att Karl den nionde vid sin död utnämnde den tjuguåttaårige Axel Oxenstierna till en bland Gustaf Adolfs förmyndare.
År 1608 hade Axel Oxenstierna ingått uti äktenskap med Anna Bååt af Tidön, f. 1579. Denna förbindelse blef ganska lycklig. Axel Oxenstierna var sjelf en god och öm husfader, hans maka en huld och aktningsvärd fru, och flere hoppfulla barn förljufvade deras äktenskap. Mångfaldiga bref visa äfven, huru varmt hans hjerta slog för denna älskade omgifning; men otaliga göromål lemnade honom sällan ett ögonblick, aldrig en dag ostörd bland de sina. Hans hjertligt älskade dotter, fröken Kristina, skulle 1628 gifta sig med Gustaf Horn; men fadren måste försumma dottrens bröllop för fosterlandets angelägenheter. Brefvet vid detta tillfälle visar hans och tidehvarfvets tänkesätt. Hjertans kära dotter, skref han, den högste Guden dig ock din kära man välsigne, hugne och bevare! Jag behöfver icke skrifva, huru gerna jag önskat öfvervara eder högtidsdag; men fäderneslandets lägenhet hafver det icke tillåtit, I veten dock nogsamt, att jag
