Sida:Gustaf II Adolf.djvu/12

4

GUSTAF ADOLFS UNGDOM.

närvarande, besvär jag eders höghet vid alla de förra årens mödor, vid ryktet af dess eget namn, och vid fosterlandets blifvande sällhet, att icke af tomma och fåfänga nöjen låta locka sig från fortsättningen af den påbegynta banan. Besinna huru stor skada och huru många menniskors förakt eders höghet skall ådraga sig, om han lägger afsides dygd och kunskap, det enda varaktiga i detta lifvet, och öfverlemnar sig åt veklighet ocä fåfänga nöjen. Då vore jag olycklig, och allt mitt arbete förgäfves. Dessa allvarliga förmaningar, dagligen understödda af lifliga bevis på lärarens nit och tillgifvenhet, frambragte också ovanliga frukter. Prinsen talade med tämlig färdighet latin, tyska, nederländska, fransyska och italienska, samt förstod spanska, engelska, skottska och sedermera också något polska och ryska. Uti historien egde han djupa insigter, i filosofien icke obetydliga. Seneca kände han nästan utantill och förstod att med utmärkt skicklighet använda dess kraftspråk på förefallande händelser; i sednare åren blef Hugo Grotius hans mest älskade författare. Dessa sysselsättningar ingåfvo allvarliga tankar. Man hörde honom framställa än den ena, än den andra af forntidens hjeltar till sin föresyn; icke sällan prins Moritz af Oranien, hvars krigsbragder då allmänt beundrades öfver hela Europa. Vigten och ansvaret af hans framtida kallelse undföll icke den klara blicken, det känsliga hjertat, man såg tårar i hans ögon, då tankar och tal leddes på detta ämne. — Dock tidigt måste han invigas i dess mödor. Redan från 9:de året bevistade han rådets sammankomster; i det 12:te begynte han utföra smärre värf; sexton år gammal var han redan ett oumbärligt biträde för fadren. Han utskref och mönstrade krigsfolk, besörjde förråderna, utförde smärre krigsföretag, underhandlade med främmande sändebud, eller med rikets ständer, tillvinnande sig öfverallt kärlek och beundran. Från rådsherren till bonden blickade hvarje öga med hopp och förtröstan till den unga prinsen,