dertill ålderns blödighet, må finna styrka och mod att en så stor olycka draga. Den afdöda beklagar jag icke. Hon är ryckt från denna verldens ondska och elände, hvilket vi efterlefvande nogsamt vidkännas måste, till dess vi, det Gud förläne, henne en gång i en evig salighet återfinne[1].
Axel Oxenstierna var en herre af något mer än medelmåttig längd, med svenskt allvar i uppsyn, likasom i lynne och seder. Som stats- och embetsman var han en af de utmärktaste Sverge och måhända Europa frambragt. En ovanlig skarpsinnighet, ett orubbeligt lugn ledde besluten, kraft och ihärdighet utförandet; ingenting gömdt till morgondagen, än mindre glömdt. Också kunde ingenting uttrötta denna allt omfattande verksamhet. Hans förmåga i detta hänseende gränsar till det otroliga. Vid alla vigtiga förhandlingar, vare sig rådslag, riksmöten, undersökningar, ja vid sjelfva fälttågen, öfverallt måste han vara närvarande, och öfverallt kändes den välgörande inflytelsen af hans verksamhet och redliga vilja. Granskaren finner icke någon enda gren af svenska förvaltningen, som icke har Axel Oxenstierna att tacka för någon förbättring. Och likväl var hans tid hufvudsakligen egnad åt de egentliga utrikes ärendena. Då Gustaf Adolf om höstarne återvände till fäderneslandet, lemnades alltid Axel Oxenstierna uti Preussen, såsom högsta styresman både öfver hären och landet. Jemnte de många göromål, som häraf föranleddes, fortfor han att icke allenast besörja det hufvudsakliga af sin egentliga tjenstebefattning uti Sverge, utan äfven att som konungens förnämste rådgifvare taga nästan omedelbar del i alla vigtigare ärenden. Nästan hvarannan eller hvartredje dag skref han med egen hand till konungen utförliga bref om landets tillstånd, underhandlingarnas och krigsrörelsernas gång; dessemellan historiska och politiska uppsatser, beräkningar öfver rikets inkomster och
- ↑ Falkenb. Ax. Oxenstierna till Gustaf Horn. Elbingen den 18 Augusti 1631.