utgifter, öfver tillgångarna för fälttågen o. s. v., samt besörjde dessutom en ganska betydlig brefvexling. Efterverlden ser med häpnad den oerhörda mängd af handlingar som ännu finnas qvar efter Oxenstiernas hand[1]; heldst då man tillika besinnar huru mycket hans tid var upptagen af de löpande göromålen för dagen. En så vidsträckt och mångfaldig verksamhet hade varit omöjlig utan det stränga allvar, den noggranna ordning, hvartill han höll både sig sjelf och andra; varande i detta hänseende jemnte underlydande embetsverk en föresyn för samtid och efterverld. Jemn helsa och jemnt lynne lättade också både arbetet och bekymren. Med kläderna, sade han, bortlägger jag mina omsorger. Blott två gånger hade bekymren kunnat jaga sömnen från hans ögon, nemligen efter första underrättelsen om Gustaf Adolfs död och om nederlaget vid Nördlingen; men hvarje gång blott för en enda natt. Snart återvände hans fasta förtröstan på försynen, medförande dagens förhoppningar och nattens lugn.
Detta om Oxenstiernas ovanliga skicklighet och arbetsförmåga. Lika, om icke än mera beundransvärda äro de grundsatser, som ledde samma hans verksamhet. Dessa voro rättvisa, uppriktighet och ära; och detta på samma gång som Richelieus falskhet och egennytta ansågs som böjden af all statskonst. I detta, likasom allt annat, står Oxenstierna högt. Såsom en värdig Sturarnas, Gustaf Wasas och Gustaf Adolfs efterträdare, följde han sjelf och lemnade i arf åt efterkommande den grundsats: att rättesnöret för Sverges styrelse har alltid varit och skall med Guds hjelp alltid blifva rättvisa och ett kristeligt regemente.
Ett gladt och trefligt umgängessätt förskaffade honom menniskors tillgifvenhet; en orubbelig redlighet och rättvisa deras aktning. På hans enskilda lefnad hvilar icke ens den lättaste skugga.
- ↑ Riksark. Sju tjocka folioband med bref och uppsatser af Axel Oxenstierna från åren 1626—1632. Se likaledes bland Ridderst. och Falkenb.
