Sida:Gustaf II Adolf.djvu/125

117

OM AXEL OXENSTIERNA.

försvunno dock allt mer och mer. Farorna deremot ökades, och redan ett år derefter började han icke utan häpnad och sorg ana den förestående vådliga striden mot kejsaren och katolikerna. Uti ett bref till sin bror, dateradt Elbingen d. 1 Nov. 1627, uttalar han i detta hänseende sina farhågor och sina förhoppningar sålunda: Alldenstund fäderneslandets tjenst hindrar mig att efter sedvanan ärenderna gemensamt med eder der hemma öfverlägga; så aktar jag dock nödigt cch med vår broderliga tillgifvenhet och förtroende öfverensstämmande, att något friare och vidlyftigare för dig framställa min mening om fäderneslandets tillstånd och behof. — Käre broder! Örliget med vår gamle fiende polacken hafver fuller sina besvär, såsom krig i allmänhet pläga. Gerder och utskrifningar falla tungt för den fattigdom, som råder i fäderneslandet, serdeles för den okunniga allmogen, hvilken deras nödvändighet icke mägtar inse. Likaså är det svårt för krigsfolket att länge lefva skilda från fädernesland, vänner och anhöriga, dem man sent och stundom i denna verlden aldrig återse får, och dertill sjelf dageligen sväfva i fara att förgås genom vanskötsel eller fiendesvärd. Sjelf hafver jag större besvär, än i der hemma kunnen tro; vet ofta icke den ena dagen hvad jag skall gifva folket att lefva af den andra, än mindre en månad derefter. Hemifrån föga hjelp, härute endast nöd och brist och dertill fienden för dörren. Så kan ock enhvar besinna, huru behagligt det skall vara, att lefva skild från hustru och barn, samt all min förmögenhet, hvilken nu löper som vatten kring sten, så att jag för mig och de mina har med tiden föga annat att vänta än skulder och fattigdom. Sådant allt med en god fred att afvärja skulle väl för enskild del vara min största åstundan. Men, så bör ingen vår eller de våras olägenhet, icke ens säkra undergång rycka oss från fäderneslandets tjenst, utan böre vi såsom ärlige tjenare och rätta fosterlandsvänner vara färdige afvärja dess skada och förderf, och det med egendom, blod, lif, ja allt det oss kärt är; och således lemna samtida vänner en god