åstadkommas och fäderneslandet blifva hulpet. Jag ser nog, att detta skall falla mången tungt, anser dock bättre vara att, medan tid är, något offra, än sedan nödgas förlöpa allt och låta hustru och barn gå med tiggarstafven, såsom tyvärr våra trosförvandter derute i Tyskland måste göra, och sålunda umgälla deras ovilja att fäderneslandet i tid undsätta. Felix quem faciunt aliena pericula cautum!
Käre broder! Detta är, hvad som denna gången fallit mig i sinnet, och har jag ingenting emot, att du detsamma åt de öfrige herrar i rådet meddelar. Broderligen beder jag dig, efter din pligt och fosterlandskärlek, att göra hvad du kan. Att du och de andre af riksens råd, samt våra slägtingar, vänner och andre redlige svenskar med allvar fatten uti och lätten den börda, som hans kongl. majestät drager, enkannerligen derigenom, att i upplysen den menige man, och således förtagen det missnöje, som öfver dessa oundvikliga besvär eljest af oförstånd uppkomma kan. Ja, den högste Guden gifve eder alla, enighetens, samdrägtens och välvillighetens anda, så ock ett frimodigt hjerta; samt goda och helsosamma råd, så vill jag hoppas, att vi en gång skola tillsammans hugna oss öfver våra manligen fattade beslut och deras lyckosamma utgång[1].
Uti teckningen af Axel Oxenstierna återstår ännu ett drag, måhända det skönaste; nemligen hans förhållande till sin konung. Vid uppträdet på tronen hade Gustaf Adolf tvenne utmärkte män vid sidan, sin förre lärare Johan Skytte, och sin förmyndare Axel Oxenstierna; båda, ehuru af olika tänkesätt, dock genom kunskaper, allvar och duglighet egnade att vinna den unga konungens förtroende. Likhet i lynne och åsigter fästade honom vid Oxenstierna, och redan då visa sig mellan dem spåren af innerlig vänskap, bergfast förtroende och detta
- ↑ Riksark. Någre rikskansleren Axel Oxenstiernas Originalbref samt Copior N:o 30. Axel Oxenstierna till Gabr. Oxenstierna. Elbingen den 1 Nov. 1627.
