lika store ministern skrefvo till hvarandra, båda på sina skuldror nogsamt kännande regeringsbördans tyngd. Jag beder eder, skref konungen 1629, att hafva friskt och stadigt mod och icke uppgifvas vid alla de vedervärdigheter, som i dessa tunga tider möta, utan besinna, att med svårigheterna växer ock äran, så hos samtid som efterverld; och slutligen, att fosterlandets frihet och Guds sanna dyrkan äro tu ting, de der väl värde äro, att man för dem alla bekymmer, mödor, olyckor, ja ock döden sjelf med all glädje undergå bör.
Såsom en oförgänglig af dem sjelf flätad minneskrans öfver deras vänskap, vilja vi sluta denna teckning med anförande af tvenne dem emellan vexlade bref, från den tid, då Gustaf Adolf redan börjat tyska kriget, men Oxenstierna ännu låg qvar i Preussen. Konungen begynte på närmare håll allt tydligare se de svårigheter, som mötte hans företag. Härmed förenade sig aningar om en snart förestående död, farhågor för efterlefvande anhörigas, likasom för fäderneslandets öde; slutligen de små, men tärande bekymren för dagens behof. Han hade ämnat att genom några med spannemålshandeln vidtagna åtgerder förskaffa sig betydliga bidrag till härens underhåll; men det fanns ingen åt hvilken han med fullkomligt förtroende kunde öfverlemna utförandet. Oxenstierna kände dessa konungens tänkesätt och erböd sitt biträde, ehuru förut öfverhopad af göromål. Brefvet träffade konungen just vid ofvannämnde sinnesstämning. Ehuru han i anseende till dirschauiska såret icke utan möda kunde föra pennan, skref han dock helt och hållet med egen hand ett svar, som mer än allt annat visar förhållandet mellan de båda utmärkta vännerna. Det är dateradt Golnow d. 4 Dec. 1630, och lyder sålunda: Min gunstiga hälsan och hvad mera jag förmår, med Gud allsmägtig! Jag hafver bekommit edert rådslag om nästa årets örlig, och finner deraf eder trohet mot mig och fäderneslandet. Efterkommande, hvilka framdeles se sakernas gång, varda prisande edra hälsosamma råd, eder flit att dem genomdrifva. Önskligt vore, att flere funnes,
