Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
126
GUSTAF ADOLFS SAMTIDA.

underdånighet och trohet; nemligen att såväl vid eders majestäts frånfälle, det Gud länge fördröje, såsom ock i dess lifstid, för eders majestäts och dess höga omvårdnad göra, lida och umgälla, så vidt jag förstår och förmår, gerna uppoffrande mitt och de minas lif, blod och allt det menniskorna i denna verlden kärt hafva; så att jag det ansvara kan, icke blott för samtid och efterverld, hvilkas omdöme stundom kan bedragas, utan för all verldens domare. Samma tänkesätt skall jag mina efterkommande bjuda och i arf lemna, så framt de min välsignelse åtnjuta vilja. Till slut beder jag Gud innerligen och af hjertat, att icke låta saken komma derhän, utan gifva eders majestät helsa och långt lif, råd och krafter att först göra en god ända på sina krig, och sedan uti många och lugna år bereda fäderneslandets tillväxt och förkofran, och slutligen i sinom tid och behaglig ålder lemna åt älskade lifsarfvingar sin tron att innehafvas man efter man, så länge verlden står. Jag anbefaller mig och de mina uti eders majestäts gunst och nåde och blifver i alla mina lifsdagar eders kongl. majestäts underdånigste, trogne och hörsamme tjenare

Axel Oxenstierna.

Elbingen d. 17 Jan. 1631[1].




TJUGONDEÅTTONDE KAPITLET.
GUSTAF ADOLFS SAMTIDA.

Stureslägten lutade till undergång. Svante, den enda lefvande ättlingen af riksföreståndarna Svante Sture, Sten

  1. Riksark. Någre rikskanslern Axel Oxenstiernas originalbref och Copior. Axel Oxenstierna till Gustaf Adolf. Elbingen d. 15 Jan. 1631. Detta är sjelfva Axel Oxenstiernas egenhändiga original-koncept. För öfrigt finnas flerstädes afskrifter af detta och båda ofvanstående bref.